Mormor.
Det är ingen hemlighet att huvudet har gått i 190 åt alla möjliga håll å kanter den senaste veckan. Mycket trendriktigt - ett litet helvete. Tankar som tagit ny och större plats hos mig, tankar som jag inte alls vill ha å göra med men som uppenbarat sig ändå.
Jag har inte haft något att greppa om, har de känts som, det har varit jag mot mina egna tankar och värderingar på något vis. Det har varit en hemskt jobbig vecka/or.
När det är sådär extra jobbigt lyckas jag alltid finna mig själv med å sitta å tänka på min mormor och det kommer alltid små saker som påminner om henne. Jag vet inte vad det är men det är något med min mormor som jag inte sett hos nån annan. Jag förlorade henne för några år sen och det går inte många dagar utan att jag påminns av henne, hon var en stor del av mig.
Nu senast när jag var hemma hittade jag ett silversmycke som min moster gav till mig när mormor gått bort, hon sa att detta skulle jag ha, det hade mormor bestämt. Jag hade helt glömt bort det, numera finns det här hos mig och jag har det bara på mig vid seriösa tillställningar.
Förra gången när de va sådär extra jävla skit åt helvete jobbigt - vi säger inte mer än så. Jag satt på stationen och väntade på att gå till jobbet, när jag får syn på henne. Denna lilla tant, ser exakt ut som min mormor, samma kappa, väska och basker. och exakt samma längd, lockar och färg på håret... jag har aldrig varit med om en mer konstig känsla. Allt hår på mina armar ställde sig rakt upp och flera rysningar gick genom kroppen på mig. När den lilla tanten sen kommer fram till mig och tar tag i mina händer och säger: "här ska du få, i allt elände" och i min hand lämnar hon 2 stycken lappar som var ihop vecklade, rysningarna jag hade övergick till lätta små skakningar... jag vågade knappt titta på lapparna, jag kunde inte slita blicken från den lilla tanten, hon tog rull trappan och åkte upp. Lapparna jag hade fått av henne var bibeltexter... och när jag kom till jobbet den dagen, tittade alla på mig och frågade om jag hade sett ett spöke, jag var alldeles likblek i ansiktet.
Sen den dagen är jag övertygad om att min mormor finns hos mig mer än jag tror och vet, hon sitter på ett stort fluffigt moln med stora vita änglavingar och dinglar med benen och tittar på oss allihop.
Nu dom senaste dagarna har jag vid ungefär 2 eller 3 tillfällen kunnat se hur de glittrar till lite speciellt i ögonvrån. Och idag ringde morfar till mig för första gången sen jag flyttade hit, han berättade att han hade sett en film av en kille som bodde här, han hade filmat på gården och med på filmen hade både mormor och morfar varit. Jag hörde hur han bröt när han sa de... de va jätte jobbigt å se de sa han, vilket jag verkligen kan förstå, än idag är det jätte jobbigt å se henne på bild utan att bita sig själv i läppen. Att få se henne på film, med både ljud och rörelse måste ha varit jätte jobbigt. Som han saknar henne. Som morfar sa, Min Inga-Lisa...
Hon va mångas Inga-Lisa men jag vet att hon finns med mig i allt jag gör och ställer till med. Hon kan kännas extra nära ibland när man önskar att hon hade funnits där med sin stora famn och kramat en sådär jätte hårt, så de nästan gjorde ont och sen hade vi gjort köttbullar eller bakat pepparkakor! Att man kan sakna en person på de där sättet är något man bara får leva med. Hon är borta rent tekniskt sett, men själsligt är hon med oss varje dag och finns i mångas hjärtan - hon fyller en stor del av mitt.
Jag har inte haft något att greppa om, har de känts som, det har varit jag mot mina egna tankar och värderingar på något vis. Det har varit en hemskt jobbig vecka/or.
När det är sådär extra jobbigt lyckas jag alltid finna mig själv med å sitta å tänka på min mormor och det kommer alltid små saker som påminner om henne. Jag vet inte vad det är men det är något med min mormor som jag inte sett hos nån annan. Jag förlorade henne för några år sen och det går inte många dagar utan att jag påminns av henne, hon var en stor del av mig.
Nu senast när jag var hemma hittade jag ett silversmycke som min moster gav till mig när mormor gått bort, hon sa att detta skulle jag ha, det hade mormor bestämt. Jag hade helt glömt bort det, numera finns det här hos mig och jag har det bara på mig vid seriösa tillställningar.
Förra gången när de va sådär extra jävla skit åt helvete jobbigt - vi säger inte mer än så. Jag satt på stationen och väntade på att gå till jobbet, när jag får syn på henne. Denna lilla tant, ser exakt ut som min mormor, samma kappa, väska och basker. och exakt samma längd, lockar och färg på håret... jag har aldrig varit med om en mer konstig känsla. Allt hår på mina armar ställde sig rakt upp och flera rysningar gick genom kroppen på mig. När den lilla tanten sen kommer fram till mig och tar tag i mina händer och säger: "här ska du få, i allt elände" och i min hand lämnar hon 2 stycken lappar som var ihop vecklade, rysningarna jag hade övergick till lätta små skakningar... jag vågade knappt titta på lapparna, jag kunde inte slita blicken från den lilla tanten, hon tog rull trappan och åkte upp. Lapparna jag hade fått av henne var bibeltexter... och när jag kom till jobbet den dagen, tittade alla på mig och frågade om jag hade sett ett spöke, jag var alldeles likblek i ansiktet.
Sen den dagen är jag övertygad om att min mormor finns hos mig mer än jag tror och vet, hon sitter på ett stort fluffigt moln med stora vita änglavingar och dinglar med benen och tittar på oss allihop.
Nu dom senaste dagarna har jag vid ungefär 2 eller 3 tillfällen kunnat se hur de glittrar till lite speciellt i ögonvrån. Och idag ringde morfar till mig för första gången sen jag flyttade hit, han berättade att han hade sett en film av en kille som bodde här, han hade filmat på gården och med på filmen hade både mormor och morfar varit. Jag hörde hur han bröt när han sa de... de va jätte jobbigt å se de sa han, vilket jag verkligen kan förstå, än idag är det jätte jobbigt å se henne på bild utan att bita sig själv i läppen. Att få se henne på film, med både ljud och rörelse måste ha varit jätte jobbigt. Som han saknar henne. Som morfar sa, Min Inga-Lisa...
Hon va mångas Inga-Lisa men jag vet att hon finns med mig i allt jag gör och ställer till med. Hon kan kännas extra nära ibland när man önskar att hon hade funnits där med sin stora famn och kramat en sådär jätte hårt, så de nästan gjorde ont och sen hade vi gjort köttbullar eller bakat pepparkakor! Att man kan sakna en person på de där sättet är något man bara får leva med. Hon är borta rent tekniskt sett, men själsligt är hon med oss varje dag och finns i mångas hjärtan - hon fyller en stor del av mitt.
Kommentarer
Trackback