Ett litet jävla helvete - ibland.
När mina föräldrar skildes, ska jag aldrig glömma min mammas ord "Jag är iaf så glad att mormor slipper vara med om detta". Sen slängde min pappa 17 år av äktenskap åt helvete.
Där fanns inte ett enda tecken på att någonting var fel. Vi var familjen som ALLTID åt tillsammans klockan 18.00, vi var familjen som skrattade oss igenom det mesta, vi var familjen som var lyckliga men framför allt så var vi familjen där en skilsmässa inte fanns. En lördags morgon/middag klev jag upp och pappa var i köket och värmde spaghetti, lagom efter jag tuggat i mig den sista spaghettin förändrar han min värld på några sekunder - för alltid med orden "Jag och mamma ska inte bo ihop mer". Sen spärrade han ögonen i mig och såg sin dotter skratta honom rakt i ansiktet, jag trodde de va ett skämt! När han sen inte rör en enda muskel i ansiktet, frös hela jag. På allvar? På allvar... Känslan av att vara 5, 15 eller 18... vad vet jag? hade någon frågat mig vad jag hette just då, hade jag inte kunnat svara. Sen försvann han efter en stund och gick ner en trappa och pratade med Ludde... När jag sen hörde hur de snyftades i lillebrors rum, sprang jag in och han höll mig precis lika hårt som jag höll honom. Sen var det dags för mammas hemkomst, hon hade inte ens fått vara med å tala om det, utan pappa tog saken i egna händer och ja jo faktiskt han skickade ett sms till henne där det stod att han hade berättat för barnen. Vi låg i min lilla säng jag, ludde och mamma och grät floder!
Anledningara som pappa gav... DÅ, finns de inte ett enda spår av idag, när han är nyskild, ägare till ett nytt jätte fint hus OCH sommarstuga, ny bil, sambo och dessutom 2 nya "barn". Vart fanns det nånstans när han berättade det för mig den där dagen? Nu säger jag inte att pappa inte finns för mig, han ställer alltid upp, det dåliga samvetet uppenbarar sig ibland.
Mitt upp i alltihop kan jag ibland stanna upp och tänka på min mamma och vad hon har fått gå igenom... att bli lämnad och ersatt av ett jävla spöke?! Tvingas göra allt själv, de va som hon sa... jag har aldrig ägt ett helt hus själv? Hur gör man? Jag måste säga att min mamma är min absolut största idol, att kunna gå igenom en sån sak, kunna lämna alla minnen alla år - allt och gå vidare, eller iaf en början till det. Det är STORT! Jag kan bara föreställa mig hur ont det har gjort... jag hittade henne på sängen en dag efter skolan med en handduk över huvudet som var dränkt av tårar... det skrämde mig nåt helt otroligt! Hur ledsen man kan vara för att någon inte känner som du. Hur man lämnar ut sig till en annan människa och sen en dag kan det bara vara över...?
En annan sak som ja har funderat över är hur man en kväll kan dansa hem till tonerna(!) - jag sjöng... ja du me, vet inte vilket som va värst, av "Han tog av sig sin kavaj..." å sen en annan dag är det bara jag som lyssnar på den... Hur som helst så hade min mormor älskat dig! Dock inte i närheten av vad jag gör.