Josefine

Nu är klockan lite över 07.00 på morgonen och jag har redan varit vaken en timme, då ja brukar sova till åtta för att sen börja min resa mot jobbet klockan nio. Varför uppe så tidigt? Jo, jag blev dagen till ära väckt av en hel chockad mamma som skriker brandvarnaren piper och det är fullt med rök i källaren! Ut med öronpropparna, hoppa i morgonrocken och tofflorna, och ner och kolla, det luktade rök i hela huset och det kom rök från källaren - mycket riktigt. Mamma frågade med gråten i halsen, "vad ska jag göra?" Ja vad gör man? Man får ringa 112. Det är väl inte mer med det? Rök---> brand? Eller? Jo, såd et gjorde vi och vi fick order om att gå ut och vänta där tills brandkåren kom. Röken kom från pelletsbrännaren... för övrigt. Den lokala brandkåren ligger bara lite längre ner på gatan och mina klasskompisar från grundskole tiden är brändmän, säkert en 4-5 stycken, så i mitt stilla sinne tänkte jag att du kommer alla papporna! Och, ja... det kommer pappor i gasmasker och slänger ut vatten pumpar och allt vad det är och springer in i huset. En stor eloge till dom, dom va här fan på 5 minuter, klockrent! :) 
Inom loppet av 10 minuter, hade vi 2 brandbilar, en ambulans och en polisbil här. 
Det visar sig till slut att pelletsfanskapet i källaren, har puffat lite...  Men de kunde varken jag eller mamma veta. Vi kan väl inte nåt om de? Hon blev jätte skärrad, de märkte man på henne. Usch. Så liten man e och framförallt så beroende man är av andra människor i de ögonblicket. Ja kunde inte låta bli att tänka på att från de att vi ringde gick det inte många minuter tills brandkåren va här, dels från Tyringe och Hässleholm. Ambulans från stan och polis från Kristianstad. Att en enda männsiak kan dirigera så många människor för att komma och hjälpa oss. Det är faccinerande ändå. Och till brandmännen som faktiskt väljer ett livsfarligt yrke för att hjälpa andra. 

Det var en rejäl morgon med många intryck och tankar. Men det slutade ju bra - tack och lov.