Pappas Flicka?
Vissa dagar är det lättare andra så himla mycket svårare.
Christina hade en kund på jobbet idag som verkligen utstrålade både lycka och en helt otrolig energi. Strax efter det att jag släppte in henne och visade henne till brudavdelningen släppte jag in en lite äldre man som försvann upp till samma avdelning. Efter ungefär en timme kom de ner tillsammans med Christina och ställde sig vid mig vid kassan och vi började småprata lite allihop. Jag stod en stund och funderade på om det var hennes pappa eller blivande - i dagar som dessa, blir man ju inte förvånad över nånting.
När de sen lämnat lokalen såg jag hur han la armen om henne och hon liksom små studsade fram, hon var nog den lyckligaste människa jag sett på mycket länge! Jag frågade Christina om hon var sådär super trevlig som hon såg ut... och visst var hon det, Christina var lika salig hon och berättade att det var hennes pappa. När han kom hade hon dottern slängt sig om halsen på sin pappa och presenterat Christina för honom. Sedan berättade han för Christina att när hans dotter och hennes syster var små var de i London och de hade tryckt näsan i varje skyltfönster till den ena brudbutiken efter den andra och sagt att "en sån ska jag ha när jag gifter mig, nej en sån!" "Jag ska ha en sån!" Pappan hade sedan den dagen lovat dom att när den dagen kom då det var dags att gifta sig skulle de få precis vilken klänning de ville ha, om han så skulle åka jorden runt för å hitta den till dom. Karin som hon förövrigt hette hittade sin klänning i Vinslöv och lyckades kamma hem bland de finaste klänningen vi har! I mitt tycke då. När det var dags att betala svepte pappan upp plånboken utan att ens blinka. Han hade varit med sen första början och tankarna for i huvudet på mig när jag hörde Christina berätta om dom. Hade min pappa följt med mig och tittat på brudklänningar? Hade min pappa åkt jorden runt för att jag skulle få min dröm klänning? Hade min pappa lagt armen om mig och kramat mig? Hade min pappa engagerat sig så? Jag visste svaren på dom frågorna utan å blinka. Vi skrattade åt min kommentar över huruvuda jag INTE hade kunnat få med min pappa för att titta på brudklänningar. Ordens som kom ur hennes mun sedan, skall jag aldrig i hela mitt liv glömma. "Det är nog många som saknar den kontakten med sin pappa." BOOM! >>Mitt i prick!!<< Det lät så sorgligt när hon sa det, samtidigt som orden ekade i huvudet på mig och kommer sitta där så länge jag lever.
Man tror att man skall kunna gå ur en sån här sak som en stor flicka och lever efter orden, "man lär så länge man lever" eller "det som inte dödar dig, gör dig starkare" men inte fan är man en dag äldre än fem och det bästa som finns är att sitta uppkurad i pappas knä ute på terassen. Eller höra han säga HajjDåe Ma(o)cken, vi säss emorrn! God natt. Det går dagar då jag tror att jag kan leva i nuet och ha det som det är. Sen kommer det in en alldeles överlycklig tjej med en alldeles för underbar pappa och krossar min tillfälligt uppbyggda lilla lotsas värld.
Han har lämnat livslånga ärr hos mig som aldrig kommer att läka. Och nu är jag mer säker än nånsin att det inte kommer att bli lättare med tiden. Nu gäller det bara att hålla fast vid den tanken - hårt, så jag slipper sitta med tårarna forsandes ner för mina kinder såhär igen.
Det är sjukt hur mycket man kan sakna en människa.
Christina hade en kund på jobbet idag som verkligen utstrålade både lycka och en helt otrolig energi. Strax efter det att jag släppte in henne och visade henne till brudavdelningen släppte jag in en lite äldre man som försvann upp till samma avdelning. Efter ungefär en timme kom de ner tillsammans med Christina och ställde sig vid mig vid kassan och vi började småprata lite allihop. Jag stod en stund och funderade på om det var hennes pappa eller blivande - i dagar som dessa, blir man ju inte förvånad över nånting.
När de sen lämnat lokalen såg jag hur han la armen om henne och hon liksom små studsade fram, hon var nog den lyckligaste människa jag sett på mycket länge! Jag frågade Christina om hon var sådär super trevlig som hon såg ut... och visst var hon det, Christina var lika salig hon och berättade att det var hennes pappa. När han kom hade hon dottern slängt sig om halsen på sin pappa och presenterat Christina för honom. Sedan berättade han för Christina att när hans dotter och hennes syster var små var de i London och de hade tryckt näsan i varje skyltfönster till den ena brudbutiken efter den andra och sagt att "en sån ska jag ha när jag gifter mig, nej en sån!" "Jag ska ha en sån!" Pappan hade sedan den dagen lovat dom att när den dagen kom då det var dags att gifta sig skulle de få precis vilken klänning de ville ha, om han så skulle åka jorden runt för å hitta den till dom. Karin som hon förövrigt hette hittade sin klänning i Vinslöv och lyckades kamma hem bland de finaste klänningen vi har! I mitt tycke då. När det var dags att betala svepte pappan upp plånboken utan att ens blinka. Han hade varit med sen första början och tankarna for i huvudet på mig när jag hörde Christina berätta om dom. Hade min pappa följt med mig och tittat på brudklänningar? Hade min pappa åkt jorden runt för att jag skulle få min dröm klänning? Hade min pappa lagt armen om mig och kramat mig? Hade min pappa engagerat sig så? Jag visste svaren på dom frågorna utan å blinka. Vi skrattade åt min kommentar över huruvuda jag INTE hade kunnat få med min pappa för att titta på brudklänningar. Ordens som kom ur hennes mun sedan, skall jag aldrig i hela mitt liv glömma. "Det är nog många som saknar den kontakten med sin pappa." BOOM! >>Mitt i prick!!<< Det lät så sorgligt när hon sa det, samtidigt som orden ekade i huvudet på mig och kommer sitta där så länge jag lever.
Man tror att man skall kunna gå ur en sån här sak som en stor flicka och lever efter orden, "man lär så länge man lever" eller "det som inte dödar dig, gör dig starkare" men inte fan är man en dag äldre än fem och det bästa som finns är att sitta uppkurad i pappas knä ute på terassen. Eller höra han säga HajjDåe Ma(o)cken, vi säss emorrn! God natt. Det går dagar då jag tror att jag kan leva i nuet och ha det som det är. Sen kommer det in en alldeles överlycklig tjej med en alldeles för underbar pappa och krossar min tillfälligt uppbyggda lilla lotsas värld.
Han har lämnat livslånga ärr hos mig som aldrig kommer att läka. Och nu är jag mer säker än nånsin att det inte kommer att bli lättare med tiden. Nu gäller det bara att hålla fast vid den tanken - hårt, så jag slipper sitta med tårarna forsandes ner för mina kinder såhär igen.
Det är sjukt hur mycket man kan sakna en människa.
Kommentarer
Trackback