Josefine

Visst är det något speciellt med att få beröm. Det händer inte så ofta men när det gör det kommer den där känslan av att någon faktiskt tyckte om det du gjorde. 
Sandra kan säga till mig att jag är duktig. Rasmus kan göra likaså. Mammor är mammor och det nästan förväntas av dom. Även om min mamma inte strör det kring sig så förekommer det, som när hon möttes av en gråtandes Josefine i pyjamas i sommras med antagningninsbeskedet i handen och orden poppade ut ur munnen på henne: Mamma, jag kom in i Kalmar... Att bemötas med en kram från henne då var förmodligen större och viktigare än pappret i min hand. Att farmor skickar sms i flera dagar och är överlycklig över mitt första VG är lika stort det. MEN, så finns det en vars beröm väger över litegrann... pappa. Det är inte vanligt förekommande - inte alls, men när det väl kommer och han låter riktigt imponerad av vad man har gjort är det så det trillar en tår nerför kinden och en känsla av att fy fan vad jag är bra infinner sig, det var verkligen BRA, för min pappa tyckte om det! Är det inte så som barn, att man strävar efter att göra mamma och pappa stolta över en och när man märker att man faktiskt gör det ibland växer ens hjärta lite för varje gång. 
Att säga till någon att det du gör är bra kan vara det som fattas hos någon. Att se din pappas ögon vattnas när han håller tal för dig på studenten är sånt som för alltid kommer finnas med dig på den där speciella platsen i hjärtat bland de där få speciellt utvalda händelserna. 

Att sakna sin pappa är hemskt.