Josefine

Jag vettitusan vad det är alltså, men hur flickig får man vara för sitt eget bästa? Hur mycket rosa och glitter pallar en människa?! Jag skulle nog kunna säga och gå så långt att jag kallar mig urmodern gällande allt som är glittrigt, rosa, lila, tyll, mjukt, skirt, paljetter, stenar, diamanter, rosetter, pärlor, klänningar, skor, klackar, hårband, dun, fjädrar, kronor, toffsar, tiaror och allt som hör en riktig prinsessa till! Jag vet inte varför eller hur det blir som det blir, men hos mig slår hjärtat lite extra fort när det kommer till dessa saker. Menar vem kan stå på Panduros pärlavdelning i en halvtimme för att välja rätt stenar till att tillverka små prinsesskronor!? Vem tvärnitar mitt på torget i Kalmar och hugger ett stadigt tag i stackars carros arm och släpar henne till skyltfönstret för att Bianco har skyltat om och satt ut ett par skor man kan DÖÖ för bokstavligttalat, dom är i satin, med en stor rosett och små stenar som sitter i mitten på rosetten. Hade ja inte haft något på mig svär jag på att man kunde sett mitt hjärta bulta under bröstet!! Vad är det som gör att det blir såhär!? Att man går omkring i sina skor på kvällen och lagar mat i dom, bara för att?! 
När jag var liten dansade jag balett i många år, och det var det BÄSTA jag visste, jag var en prima ballerina! :) Denna händelse har för alltid etsat sig fast i mitt huvud och jag kan fortfarande känna den avund jag kände då. Emmah hade kommit hem från Australien, och hade med sig en balettkjol som inte var av denna värld!? Den var prinsessrosa och hade en rosa TYLL kjol, denna tränade hon i!!??!!?!? Jag kommer så väl ihåg första gången jag såg henne, och det högg i hjärtat på mig!! Det var förmodligen det vackraste jag sett i hela mitt liv, den där jävla kjolen förföljer mig än idag, och jag glömmer den aldrig! Själv var jag väldigt chic i min ljuslila balettoutfit med en lite volang på sidan och svarta pants till de och rosa balettskor. MEN den där kjolen, gissa om mina päron fick höra om denna va?! Stackars dom, dom sökte land och rike runt oefter något liknande men det gick inte att hitta. Dom skickade bud med alla som befann sig utomlands, men ikke. Jag fick aldrig min rosa balettkjol. Men så en dag kom vår tränare med den glada överraskningen att vi skulle ha uppvisning, och det gladde vi oss alla till. Några dagar senare skulle kläderna till uppvisningen provas ut och det är blåa dräkter (ser ut som baddräkter) OCH en blå tyll kjol till, snacka lycka!! :) Jag skulle få ha en tyllkjol, alla skulle vara likadana. Några dagar senare kommer tränaren igen och säger att det är något fel på dräkterna så vi får byta färg på dom, det skall tilläggas att när jag skriver detta skakar fingrarna på mig för dom nya dräkterna var ju i ROSA!!!!!! Om det andra var lycka vet jag inte vad detta var!!! Jags kulle få ha min rosa tyllkjol!!!! Och det bästa var att Emmah inte var där den dagen, så hon och dom andra som missade den träningen fick ha blåa (!) :D hahahah! Så hemsk man var, men min lycka var ju fullbordad!! Mamma satte upp mitt hår i en inbakad fläta och fäste tre eller fyra rosetter i matchande rosa färg i håret på mig och jag var sååå himla fin och jag kommer för evigt komma ihåg den dagen och den känslan av hur Underbart extremt FIN jag kände mig! En del tycker säkert jag är helt koko, men det är så det är. Jobbet jag har, gör de inte precis bättre, i bland tar jag några minuter och bara går bland alla klänningarna inne på brud och känner och tittar på dom! :) Menar vad är det som gör detta så extremt? Är det nån prinsessgen, eller nån extrem flickgen som träffar vissa!? Nu kan man för övrigt köpa rosa tyllkjolar fastsydda i en dräkt på H&M... 
Som sagt jag vet inte vad det är som gör det, men det har alltid funnits där, när vi bodde hemma och jag var antingen ledsen eller upprörd stängde jag in mig i min klädkammare och bara satt där inne och städade i min byrå och plockade bland mina kläder i ett par högklackade skor. Eller dom där gröna plastsandalerna som jag SKULLE HA när jag var väldigt liten, mina föräldrar tyckte att de va de fulaste dom sett i hela sitt liv men jag skulle ha dom till varje pris!! Dom var i genomskinlig illgrön plast med remmar över och liten klack, kanske inte såååå fina, men det spelade ingen roll för jag SKULLE ha såna!! Sen fick jag väl itne ha dom på mig ute bland folk, mend et började reda då, dom har sagt att dom sällan har varit med om en mer envis unge när det gällde dom där gröna sandalerna!! Eller när man va på skoper i Finja och skulle ha något hemskt som nya vinterskor så efter att man fått rida på hästen som fanns utanför hittade mamma mig bland dom svarta lackskorna med klackar på. Där satt jag i lugn och ro och hoppades att det skulle vara denna gången jag fick ett par av dom. Sjukt men jag kommer ihåg det som om det vore igår, hur hjärtat slog extra slag när man kom in på avdelningen med lackskor och dom luktar lite speciellt om ni har haft ett par. Hjärtat slår fortfarande några extra slag när det går sådär rakt in i hjärtat och man känner bara att jag MÅSTE MÅSTE MÅSTE ha dom. Det är bara så det är. Jag tycker att man skall få vara prinsessa så länge man vill och hur mycket man vill! Jag söker fortfarande tröst i mina kläder och skor precis som jag gjorde när jag var liten. Fråga mig inte vad det beror på, men det är så jag är.  
Lovely!