Josefine

Det spöregnade ute och klockan var sen. Jag fick någon konstig känsla av att jag måste titta på de där inspelningarna. Jag visste till viss del vad som väntade mig men kunde aldrig i hela mitt liv föreställa mig den känslostorm som for runt mig. Här fanns det saker ur mitt förflutna som for rakt upp i ansiktet på mig med en väldig kraft.

Ludvigs student kom först och jag visste att du fanns där, men inte hur mycket du var filmad. Inte så konstigt när det var jag som filmade kanske. Du är filmad ur alla tänkbara vinklar och möter dom vinklar du ser med en stor puss mot kameran. Inte en gång - tre gånger kom du mot mig. Det var så längesen jag hörde dig, men ännu längre sen jag såg dig. Där stod du i värmen och tittade på mig, du log. Du rörde dig, du pratade, du kramade Ludde. Det var både underbart och hemskt att se dig, så som jag föreställer mig dig. Med ljud och bild gick du rakt in i hjärta och själ på mig igen. 

Jag hade ju naturligtvis filmat (trodde jag) utan å trycka på record... så hör man dig säga: "O-klokt, lilla du". Är inte det väldigt typiskt dig, jo det är det. Det va så himla längesen jag hörde det: "O-klokt" och när du filmade Luddes utspring hör man dig säga "knappt jobbig skylt" om en skylt som täcker Ludde precis. Det är också typiskt dig - "knappt jobbigt"... Det var så himla mycket du överallt! Det är du som filmar större delen av när Ludde springer ut, det är du som pratar och jag tvingade mig själv att pausa för det blev för mycket. 
På de ställen där jag har filmat uppenbarar sig jordens fånigaste skratt och skrattar jag så ska jag omedelbart byta... låter inte klokt. Och William berättar att Rasse har visat var zoom knappen sitter så, diverse kroppsdelar på folk är inzoomade :)   

Där var mycket annat på filmerna me, både ett och två förflutna hus, många förflutna familjer... Det är en chock att åka tillbaka i tiden och möta bilder som rör sig.

Det var en jobbig kväll igår. Jag gick och la mig ihopsynkad med regnet.