Josefine

Jag åkte förbi där idag, det är oerhört jobbigt och tufft att se det, när mitt liv fortfarande var roligt och som det ska älskade jag platsen. Det var där det blev Du & Jag igen. Idag är den förenad med så mycket hemskt... 

Björkviken.

En dag från ingenstans när Rune var hemma hos oss och hjälpte oss att måla, gjorde du slut på det fina vi haft en kort tid, det kom som en blixt från en klar himmel utan någon som helst förvarning. Jag satt vid datorn och försökte förstå och hade aldrig varit med om något sånt innan, jag trodde inte det skulle kännas som det gjorde eftersom det varit Du & Jag en så kort period. Jag kunde knappt se skärmen för alla tårar som fyllde mitt ansikte och tänkte att jag får sitta här nere tills jag slutat för det va pinsamt att gå upp och visa att jag grät för Rune. Jag satt där nere i källaren länge och väl innan jag tog mig upp. 
Mamma fick ligga i min säng i två dagar, vi pratade om det till långt in på nätterna, anledningen till varför du gjorde som du gjorde, och hon torkade tår efter tår och låg där och höll om mig tills jag somnade. Det är det fina med min mamma, man behöver inte säga något, hon bara är där precis när det behövs.
Du gav mig ingen förklaring då heller... den frustration jag kände då... är tillbaka idag fast tre år större. Jag förvånades över alla de känslor som jag redan hade för dig då... men det stod klart redan tidigt, med facit i hand att jag visste hur fantastisk du verkligen var. Anledningen till att jag kommer ihåg det så väl är för att det är precis samma känslor idag, exakt fast mycket mer.

Jag låg ute och solade när, om det var du eller jag som ringde. Jag avslutade samtalet med att säga med darrande röst att: "Bara så du vet så tycker jag väldigt väldigt mycket om dig... puss" sen la jag på. 
Sekunderna efter flög jag ur solstolen rusade in till mamma och skrek att jag skulle ha dig tillbaka!! Jag greppade telefonluren och ringde till frisören och beställde en akuttid för att färga håret och köpte nya kläder, allt för att du skulle bli min igen. Du ringde på kvällen igen och det var en annan du den gången. Jag satt och gungade medan jag pratade med dig och vi bestämde att du skulle komma hit. Fastän vi inte sagt något om att försöka igen, det kändes som att du ville det, men jag vågade inte hoppas. Jag förstod inte riktigt vad vårt möte skulle gå ut på, jag kunde som sagt bara hoppas... 

Så kom dagen, jag var nyfärgad och nyklädd och mitt hjärta gick som vanligt i 190 när din bil brummade upp längs uppfarten, du hade skjorta på dig och stod där på trappen och vi körde iväg kort där efter - mot Björkviken. Mitt hjärta rusade när vi klev ur bilen och gick en bit bort för att slå oss ner på en bänk. Där satt vi tysta ett tag innan du sa förlåt... Det går inte att förklara i ord hur lycka känns, lycka för att du hade ångrat dig och sa förlåt. Det var Du & Jag igen. Den kvällen var det inte mamma brevid mig i sängen utan det var du - igen, som det skulle va. 

En annan gång åkte vi dit och du överraskade mig med att grilla, du hade gjort så himla fint och förberett, vi tappade en bit fläskfilé på min sko, jag har fortfarande fläcken från marinaden kvar. Det var sån du var, full av små överraskningar när man minst anade det. Det hände mycket där ute... nånstans tror jag att du gillade Björkviken, tyckte att det var mysigt. Sen det hände har jag spenderat många timmar där ute, själv, med mina tankar, tårar och ord. Och det är en sinnessjuk plats.

Idag, varför ångrade du dig...? Du skulle låtit det vara... då hade det inte gjort så sjuhelvetes jävla ont idag.