Josefine

Till min farfar & mig själv

En dag som denna blir döden kanske extra påtaglig. Jag är på väg hem från Göteborg och min farfars grav. Spenderade eftermiddagen med näsan i massa fotoalbum och om jag har sagt att min organisaerade sida kommer från min pappa inser jag idag, mer än någonsin att pappa fått den från farfar.

Han var så himla rolig min farfar!

Uppstod ett problem tog han itu med det omedelbart och skjuta upp saker tror jag inte han visste hur man gjorde. Fotoalbumen spelade bilder från en tid för längesen, en fantastisk tid med kragar av spets och siden, knälånga kjolar, fantastiska vardagsklänningar, kvinnorna var så vackra i håret oavsett veckodag, en blond faster och en knallröd pappa.

Jag fastnade alldeles extra vid en bild som var tagen på en restaurang i Israel berättade Maj-Britt, på bilden satt hon alldeles fantastiskt vacker i kort blont hår, en ljus snäv klänning med en kofta över axlarna, hon påminde om Jackie Kennedy, hon tittade rakt in i kameran - brevid henne sitter farfar ung, stilig och iförd en svart kostym med vit skjorta och mörk slips. Det som jag fastande för extra mycket var den blick farfar ger Maj-Britt på bilden, han tittar nämligen inte på något annat än henne. Man kan riktigt känna och läsa hans blick och den förundran han sprider över henne. Han ser på henne med längtan i ögonen och ler med bara ett sånt där halvt leende, det går inte att inte bli hänförd över hans sätt att titta på henne som om han skulle kunna gå genom eld fram och tillbaka för henne om han så skulle behöva, skulle han ägnat resten av sitt liv åt det - gå genom eld för hennes skull. Det är en fantastisk bild! 

Han kallade henne alltid för Fru Carlbaum. Det var hans fru, livskamrat, partner, bästa vän och liv. 

Vi stod där och tittade på hans grav och på vägen upp kunde jag i förväg höra Maj-Britt säga "så ja, lille Olle..." Jag tyckte mig ha hört det så många gånger innan, "lille Olle..." Jag tittade på henne och på gravstenen, plattan med hans namn är inte full utan är tom på höger sida, när den dagen kommer ska hon ligga där brevid honom. Det knöt sig i magen på mig, hur fulländad är eller var inte den kärleken... Jag trodde på allvar att jag själv hade hittat den, att jag var en av de där få lyckligt lottade människorna som får uppleva det som Maj-Britt och farfar hade och jag ska inte säga hade, hon för den vidare. Jag trodde att jag skulle få leva ett fullt liv med dig, ta hand om dig, finnas där i hårda eller mjuka stunder, skratta och gråta, resa till Israel och gå ut och äta, stå där en dag och sörja min andra halva. Jag trodde det skulle vara så... med dig.  

Jag kom ur mina tankar när jag hörde Maj-Britt säga: Så ja lille Olle, vi ses snart igen...

Det är något så fantastiskt fint med äkta och evig kärlek - när man är Två som upplever den, stå ensam kvar är ett helvete som inte vill dö.