längtan efter ngt bra
Nu...
Det är en ny dag, idag (eller kanske igår) har jag suttit framför datorn i över 12 timmar i sträck. Jag har pressat fram en hemtenta på 2½ dag... det gick, men det blev inte speciellt bra. Det resulterar förmodligen i ett U till. Så många gånger idag har jag tänkt på hur det var i Kalmar när man gjorde tentor och pluggade som en tok för å klara det, men då klarade jag ju det faktiskt - idag vet jag inte riktigt vad jag håller på med. En annan skillnad är att jag alltid kunde ringa till dig och jag visste att du skulle säga att jag var duktig och att jag skulle kämpa på. Det kanske inte verkade så men du var nog mitt största innersta stöd. Du fanns alltid bara ett samtal bort och jag pausade ofta med att ringa till dig. Det var skönt, skönt att få lite sympati och höra dig säga naw.
Du var den första jag ringde och skrek av lycka när jag klarat en tenta, var är alla dom glädjeskriken? Och den känslan av att vara skitbra?
Ibland undrar jag om skolan e värd å må så dåligt över, just nu är det allt annat än roligt. Det tar så himla mycket att känna sig så jävla dålig. Jag fasar över att någon annan ska läsa mitt arbete, förfaras och tänka att hon är ju verkligen trög, stackars tjej. Jag är dåligt förberedd på allt och hänger inte med nånstans, jag hatar å läsa och det är till och med tråkigt å skriva... vad händer? Det värsta är ändå känslan av att vara trög och dum, att inte förstå och bara säga konstiga saker, inte hänga med i diskussioner. Att alltid ha ångest över att inte kunna svara, att nästan somna på föreläsningarna - de har jag aldrig varit med om men förra veckan var det farligt nära, Det är en hemskt känsla, för varje dag som går trycks man ner lite till och varför utsätter man sig för de - det är ju frivilligt dessutom. Ibland skulle jag ge ALLT för å få tillbaka Kalmar, jag skulle gjort om allt med glädje och det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag skulle göra om allt om jag bara fick chansen. Tillbaka till ett ställe där jag trivdes med mig själv, och faktiskt inte var dålig. Va fan skulle jag ge mig in i detta för?!
Ärligt, just nu skulle jag ge vad som helst för å bara få gråta i dina armar och bara höra vad du tycker och tänker. Bara vara liten och höra dig säga det löser sig... Det känns som om du kan förstå mig som ingen annan kan. Jag skulle ge allt.
Det är en ny dag, idag (eller kanske igår) har jag suttit framför datorn i över 12 timmar i sträck. Jag har pressat fram en hemtenta på 2½ dag... det gick, men det blev inte speciellt bra. Det resulterar förmodligen i ett U till. Så många gånger idag har jag tänkt på hur det var i Kalmar när man gjorde tentor och pluggade som en tok för å klara det, men då klarade jag ju det faktiskt - idag vet jag inte riktigt vad jag håller på med. En annan skillnad är att jag alltid kunde ringa till dig och jag visste att du skulle säga att jag var duktig och att jag skulle kämpa på. Det kanske inte verkade så men du var nog mitt största innersta stöd. Du fanns alltid bara ett samtal bort och jag pausade ofta med att ringa till dig. Det var skönt, skönt att få lite sympati och höra dig säga naw.
Du var den första jag ringde och skrek av lycka när jag klarat en tenta, var är alla dom glädjeskriken? Och den känslan av att vara skitbra?
Ibland undrar jag om skolan e värd å må så dåligt över, just nu är det allt annat än roligt. Det tar så himla mycket att känna sig så jävla dålig. Jag fasar över att någon annan ska läsa mitt arbete, förfaras och tänka att hon är ju verkligen trög, stackars tjej. Jag är dåligt förberedd på allt och hänger inte med nånstans, jag hatar å läsa och det är till och med tråkigt å skriva... vad händer? Det värsta är ändå känslan av att vara trög och dum, att inte förstå och bara säga konstiga saker, inte hänga med i diskussioner. Att alltid ha ångest över att inte kunna svara, att nästan somna på föreläsningarna - de har jag aldrig varit med om men förra veckan var det farligt nära, Det är en hemskt känsla, för varje dag som går trycks man ner lite till och varför utsätter man sig för de - det är ju frivilligt dessutom. Ibland skulle jag ge ALLT för å få tillbaka Kalmar, jag skulle gjort om allt med glädje och det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag skulle göra om allt om jag bara fick chansen. Tillbaka till ett ställe där jag trivdes med mig själv, och faktiskt inte var dålig. Va fan skulle jag ge mig in i detta för?!
Ärligt, just nu skulle jag ge vad som helst för å bara få gråta i dina armar och bara höra vad du tycker och tänker. Bara vara liten och höra dig säga det löser sig... Det känns som om du kan förstå mig som ingen annan kan. Jag skulle ge allt.
Kommentarer
Trackback