Josefine

Vi gick längs strandpromenaden, jag hade en grön lumpig luvtröja på mig och håret var lockigt och uppsatt - inte alls någon piffig dag, det var en ljummen sommarkväll, sådär lagom varm... Jag var så glad och lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, du var min och jag var din. Samtidigt som vi gick där och jag kurade upp mig under din arm kunde jag inte låta bli å tänka på vad alla andra tänkte: Vad gör han med henne? Hur kunde hon få honom? Jag vet att jag trängde undan tankarna så fort vi mötte någon som tittade på dig och sen mig... Jag trängde undan dom, men samtidigt, som så många gånger förr undrade jag detsamma, vad gjorde du med mig?

Sen satte vi oss på en bänk och du tittade på mig och sa att jag var det vackraste du visste, och jag var speciellt vacker idag. Där satt jag alldeles lumpig på bänken och grät inombords, det kommer till en viss punkt när man känner mer än vad det finns ord att uttrycka vad man känner. Min första tanke var, haha du e inte klok! Men tittar man sen på dig och in i dina ögon ser man att du faktiskt menade vad du sa... många gånger kunde jag känna mig så liten, som en liten flicka som var helt förtrollad av något, så totalt fast och uppslukad. Jag var och är fortfarande så fascinerad av hur faktiskt fascinerad jag var av dig. Jag trodde inte det var möjligt att känna så för en annan människa... 

Det hela handlar om att strunta i sina egna andetag och endast vilja fånga dina.