P.O. Carlbaum - farfar
Till min farfar & mig själv
En dag som denna blir döden kanske extra påtaglig. Jag är på väg hem från Göteborg och min farfars grav. Spenderade eftermiddagen med näsan i massa fotoalbum och om jag har sagt att min organisaerade sida kommer från min pappa inser jag idag, mer än någonsin att pappa fått den från farfar.
Han var så himla rolig min farfar!
Uppstod ett problem tog han itu med det omedelbart och skjuta upp saker tror jag inte han visste hur man gjorde. Fotoalbumen spelade bilder från en tid för längesen, en fantastisk tid med kragar av spets och siden, knälånga kjolar, fantastiska vardagsklänningar, kvinnorna var så vackra i håret oavsett veckodag, en blond faster och en knallröd pappa.
Jag fastnade alldeles extra vid en bild som var tagen på en restaurang i Israel berättade Maj-Britt, på bilden satt hon alldeles fantastiskt vacker i kort blont hår, en ljus snäv klänning med en kofta över axlarna, hon påminde om Jackie Kennedy, hon tittade rakt in i kameran - brevid henne sitter farfar ung, stilig och iförd en svart kostym med vit skjorta och mörk slips. Det som jag fastande för extra mycket var den blick farfar ger Maj-Britt på bilden, han tittar nämligen inte på något annat än henne. Man kan riktigt känna och läsa hans blick och den förundran han sprider över henne. Han ser på henne med längtan i ögonen och ler med bara ett sånt där halvt leende, det går inte att inte bli hänförd över hans sätt att titta på henne som om han skulle kunna gå genom eld fram och tillbaka för henne om han så skulle behöva, skulle han ägnat resten av sitt liv åt det - gå genom eld för hennes skull. Det är en fantastisk bild!
Han kallade henne alltid för Fru Carlbaum. Det var hans fru, livskamrat, partner, bästa vän och liv.
Vi stod där och tittade på hans grav och på vägen upp kunde jag i förväg höra Maj-Britt säga "så ja, lille Olle..." Jag tyckte mig ha hört det så många gånger innan, "lille Olle..." Jag tittade på henne och på gravstenen, plattan med hans namn är inte full utan är tom på höger sida, när den dagen kommer ska hon ligga där brevid honom. Det knöt sig i magen på mig, hur fulländad är eller var inte den kärleken... Jag trodde på allvar att jag själv hade hittat den, att jag var en av de där få lyckligt lottade människorna som får uppleva det som Maj-Britt och farfar hade och jag ska inte säga hade, hon för den vidare. Jag trodde att jag skulle få leva ett fullt liv med dig, ta hand om dig, finnas där i hårda eller mjuka stunder, skratta och gråta, resa till Israel och gå ut och äta, stå där en dag och sörja min andra halva. Jag trodde det skulle vara så... med dig.
Jag kom ur mina tankar när jag hörde Maj-Britt säga: Så ja lille Olle, vi ses snart igen...
Det är något så fantastiskt fint med äkta och evig kärlek - när man är Två som upplever den, stå ensam kvar är ett helvete som inte vill dö. 
"The most memorable people in life will be the friends who loved you when you weren't very lovable."
Jag har en sjuhelvetes jävla huvudvärk, hela min vänstra sida känns lam och jag tittar bara med höger öga. Lampan bränner mig på vänster sida och ljuset från datorn spränger snart huvudet på mig, ska snart lägga mig i ett helt mörk och tyst rum och blunda. Jag kan dock inte riktigt släppa gårdagen och de faktiskt sjuka intryck den gjorde på mig. Kingan eller Harrys, vad man nu vill...
När en My hänger ut från räcket till en sjukt lång och seg kö, och skriker och pekar på hon som ligger avsvimmad på marken med en Jenny och en Johan över sig som gör allt för att hon inte ska skaka sönder av kylan: "Hade det där varit du hade jag tammefan lämnat den här kön!!!" Jag själv stod en bit bort och tittade på det lilla kaos som befann sig på innergården, med Mys ekande ord i huvudet och Johan och Jenny kämpandes för tjejens skull... innan jag själv satte mig vid henne och la min halsduk över henne som en liten hjälpinsats. Bakom oss stod Sebastian och gav bort sin jacka i kylan och gav tydliga order om hur och var på henne den skulle ligga. Göte skrek att hon skulle ha benen i högläge och en annan skrek rör inte hennes nacke!!
"Hade det varit du hade jag blivit livrädd och flugit ur kön..." Det var så självklart, det behövdes egentligen inte sägas mellan oss men hade en av mina vänner svimmat i allt tumult hade mitt hjärta stannat och jag hade tagit av mig naken om jag så var tvungen. Mina vänner är oslagbara på alla sätt och vis, OSLAGBARA. Jag hade gått genom eld för er och tillbaka igen om de så skulle vara. När där är idioter som härjar i mina vänners liv skulle jag göra allt för att vifta bort dom, om det så innebär kraftiga restriktioner eller käftande. För visst är det så att dina vänner är dom som älskar dig villkorslöst när du kanske inte var så värst älskvärd...
I början av kvällen blev jag totalt stel och hjärtat satte sig i halsen på mig när jag fick armarna omkring mig. Jag bokstavligt talat Frös till av skräckblandad förtjusning, sen lossnade det när jag hade lokalisert röst och händer, men vid blotta känslan blev jag livrädd - livrädd men sen var det något som jag kunde känna igen i mig själv, där var hon för ett kort litet ögonblick, för några sekunder var där något som släpptes och där var hon, Josefine...
Vem är du?
Hur många tårar finns det egentligen?
Och när ska saker börja bli genuint roliga igen?
Jag är förmodligen som jordens knarkare, istället för att alltid ha någon form a droger tillgängliga har jag papper överallt har jag märkt. Jag har det i alla byxor med fickor på, i min skolväska, i alla mina jackor, i sängbordet, under kudden, på toaletten, alla koftor med fickor, min morgonrock är full av både nytt och gammalt papper. Hur ser egentligen gamla tårar ut, är alla tårar lika stora, har dom samma färg, kommer de ensamma eller i ett flöde? Överallt där jag rör mig finns det papper, papper för att torka tårar i miljoner som aldrig tycks vilja ge upp.
Jag tittade på bilder från sista veckan i Kalmar idag och fick någon form av resa tillbaka till verkligheten, då det plötsligt slog mig att jag bor inte där längre. Min tid i Kalmar är för evigt över. Där var bilder från skolan, min lägenhet... ååh min lägenhet... Jag har varken haft tid eller ork att riktigt reflektera över att jag har flyttat där ifrån och att jag har en examen. Hur hände det? När, var och hur? Det är egentligen ett stort steg att lämna sin lägenhet sen en ganska lång tid tillbaka, coop där alla de skit sura tanterna satt i kassan, mina 18.45 inköp på H&M, lukten av nytvättade kläder i min lilla dockhuslägenhet, den totala tystnaden, gubben som faktiskt dog utan att vi märkte det på flera månader, Esmeraldas pip, gå till sitt postfack varje dag och hoppas på nåt kul, cykla på kullersten så ringklockan åker av titt som tätt, House, film i sängen, Marabou digestivechoklad... det är ett stort steg å lämna allt det där och den sista veckan ville jag inget annat än komma bort därifrån. Jag tillät mig inte att faktiskt sörja det jag skulle lämna. Ikväll blev också det verklighet på något underligt vis. Jag fasar för när jag ska upp och riva i de där kartongerna som är märkta med annat på vinden. I dessa lådor ligger ALLT. Minnen från både goda men också dåliga stunder och allt är förknippat - allt.
Är det imorgon mitt nya liv börjar?
"Njut av livet - det går inte i repris".............
Mina egna armar räcker inte till, håll om mig och gör det hårt och länge.
--
Så många gånger jag legat på golvet och önskat att jag bara fick bli upplockad av dig, du som bara tog mig i din famn och plockade upp bit för bit och satte ihop mig igen och bara lät mig ligga där i dina armar, bara få vara där. Varför kom du aldrig och bara lät mig känna hur du höll om mig, bara fanns där och torkade alla tusen tusen tusen många tårar... kom.
Jag ska inte ge upp.
t.r.o
En del tror jag föds med en ständig sökan... meningen med mitt liv, meningen med ditt liv. Det står tre bokstäver på min tv och stirrar på mig varje dag, det är det sista jag ser tidigt på morgonen innan jag somnar och det första jag ser när jag vaknar på eftermiddagen... Jag har funderat på om jag ska byta plats på dom så dom bildar ett annat ord... men förmår mig inte att göra det. Dom rör sig nämligen.
Snälla gör, bara gör.
Meningen med mitt liv
Jag kan knappt vänta......
Vad?
Josefine...........
Imorn är en annan dag... kul.
Take a Bow
- Kämpade
- Segrade
- Slogs
- Kämpade
- Bröts ner
- Kämpade
- ALDRIG mer.