Gammal
Det var ett tag sen man var här... vet inte vad jag ska skylla på, inte tid - kanske. Inget att skriva om - jo. Glömt det - ja kanske de me. Inte orkat - förmodligen.
När jag åkte tillbaka till Kalmar för två veckor sedan satt jag mittemot en gammal man, han var med all säkerhet över 80. Han var så fin. Hans att på tåget när jag hoppade på i stan och vi skulle följas åt hela vägen till Kalmar. Han hade ett par beiga byxor på sig med pressveck, en ljusblå skjorta och en ljus v-ringad kofta med stora knappar på på sig. Koftan var lite sliten, den hade små hål här och där men han var så fin i den. Liten och smal var han. Jag satt och tittade om han hade någon ring på sig, det hade han inte. När vi sen gick av tåget, tog han på sig en lång mörkblå rock och tog på sig halsduken sådär som mormor alltid sa att man skulle göra, korsa den över bröstet liksom så man var varm där me. Och sen tog han på sig sin hatt och drog ner ryggsäcken från hyllan och gick. Nu låter det kanske som att jag är förtjust i gamla gubbar - så är inte fallet. Utan det var något med den här mannen, han satt och tittade ut genom fönstret hela resan och rörde inte en min. Han såg livrädd ut för mig, fastän jag försökte se så vänlig ut som jag kunde. Jag kunde inte sluta tänka på vad det var han tänkte på? Bodde han i Kalmar, så han hade varit och hälsat på honom, ett barn, barnbarn kanske? Eller en vän? Hade han någon att komma hem till, eller var han ensam? Skulle det komma någon och möta honom när vi var framme? Eller skulle han till Kalmar för att besöka någon? Varför jag blev så fäst vid denna gubbe det förstår jag inte. Men han såg så rädd ut. Och det gör ont när jag tänker på det, tänk om han tyckte att jag var hemsk och verkligen fruktade att jag skulle göra något. Tänk å vara så gammal och försvarslös att det enda man kan göra är att sitta och hoppas på att personen i fråga inte ska skada en. Och vad tänkte han på när han tittade ut genom fönstret..? Allt han varit med om. Tänk så mycket han har varit med om och kan berätta! Han hade en tidning på bordet framför oss som höll på å åka ner när han ställde sig upp för att ta på sig sig rock. Jag högg tag i tidningen för att den inte skulle trilla ner, och för att han inte skulle behöva böja sig ner och ta upp den. Han högg den lika fort som jag och blängde lite surt på mig, och "tack för de" tänkte jag.
Men tänk om man själv blir så gammal en dag? Och sitter och tittar ut genom fönstret. Han kanske tänkte på sin fru, en gammal kärlek, eller sina barn? Eller vad han skulle göra imorgon? Eller meningen med livet? Vad tänker man på när man är så gammal? Tänker man annorlunda? Tar man dagen som den kommer för man vet att den kan ta slut vilken dag som? Visst kan det ta slut närsomhelst för oss alla? Men lever man på ett annat sätt när man är gammal, för man är nöjd med det man gjort med sitt liv, eller vad händer om man sitter och tittar ut och inte är nöjd med det man har åstadkommit med livet? Ångrade han något? Hade någon gjort honom något eftersom han såg så rädd ut på ögonen? Men kanske ändå mest, vad kommer Jag tänka på när jag är så gammal?
Den här bilden får en verkligen att tänka! Det kan helt ärligt vara den finaste bilden jag sett i hela mitt liv. Titta på dom. Här pratar vi äkta kärlek. Dom to.m. ligger som ett hjärta...