Josefine

Mamma köper nya julgardiner och jag har faktiskt köpt en julstjärna (blomma) i rosa, jag kräks inte av tanken att ha en adventsjusstake i fönstret och idag köpte jag och mamma en julskiva... vad tar det åt oss? Vi har även bakat BÅDE lussekatter och pepparkakor för första gången på säkert 8 år. Igår stod mamma med huvudet i frysdisken och sa: Ja men du förstår man måste köpa julskinkan nu innan dom tar slut och ju närmre jul vi kommer du dyrare blir dom... Hon funderade även på att hänga upp pepparkaksmåtten i röda sidenband i köksfönstren - för att dom e fina. Och jag tror nästan att hon övervägde att ha en julgran i år också - även om hon motsatt sig det hela året (hoppas på granen, då det är något jag aldrig trots jävliga jular aldrig släppt taget om) Det är snö ute och jag pluggade till stora dalande flinogr utanför fönstret och kan för första året på riktigt länge tycka att det är fint med alla adventssaker. 
Jag är i vanlig ordning klar med mina julklappar redan och årets tema på papper är svart, vitt och rött - jättefina! I vanlig ordning kommer jag sakna Ludvig något otroligt även denna julen. Och i år äter jag och mamma oxfilé på julafton. Vi flippar inte... men julmaten ryker, dock inte gröten på morgonen, det är precis som med julgranen en av de få saker som också har fått vara kvar. Ärligt nu?

- Det är sååå skönt att inte behöva bo i en tillvaro och värld fylld av julångest. Nu säger jag inte att jag älskar julen eller att jag ser fram emot den, även om den innehåller ljusglimtar såsom Emilie. Men det är skönt att i alla fall kunna handskas med den på ett sätt som är de andra åren helt olikt. 
 

Jag har tittat på den hela hösten men idag klickade jag äntligen hem den med orden du kan alltid skicka tillbaka den om den inte är fin, ekandes i huvudet... Det är en liten dröm i pärlor och tyll. En riktig Josefine klänning, möjligvis skulle kjolen varit i rosa men visst är den underbar? En nyårsafton i denna må väl andå bli bra? Livet är fullt med pärlor och kjolen i svagt beige tyll!  

Torsdag är det första besöket hos doktorn, kanske var klänningen en liten tänk-på-detta-när-du-sitter-där-med-en-nål-i-armen push! Nu börjar jag bli nervös och tittar vi på kalendern så är det bara söndag idag... Jag har börjat göra som när jag var liten, nypa mig skithårt i armvecket för att liksom "vänja mig". Sedan skaaa ju inte sticket kännas med den där salvan, just nu tror jag att det är vetskapen om att de sticker in något i mig och faktiskt tar något ur mig som är sjukt läskig! Kanske sjåpar jag... men som sagt det är en av mina värsta värsta värsta farhågor i livet.

Nu försöker vi tänka bort det och tittar på min klänning istället :)

Haléns.

Idag har jag pillat en hel massa med julklappar... Varje år säger jag till mig själv att jag inte ska stissa och inte göra någon grej av det - jag avskyr ju trots allt julen. Men när det kommer till julklappar flippar det tammefan!
Rent strategiskt börjar jag tidigt, även om detta är mycket senare än vanligt. Det finns inte en möjlighet att jag skulle ha råd annars... Och få ett tillfälle att ge bort massa paket till dom man tycker om - det är ju faktiskt kul, även om det skulle kunna ske vid ett annat tillfälle.

Jag och mamma firar jul i år och vi ska inte ha något med julmat å göra alls, oxfilé eller kräftor står på menyn...
Perfekt! Inte så tillkrånglat och rött.

Söndag idag - imorn börjar mitt nya liv... heter det inte så varje måndag? På söndagar sitter man och designar veckan som komma skall... summerar man på fredagar då?
Jag har haft en extremt produktiv dag idag - jag har kollat på SATC 2 och gett pappa ett par handskar! Och på allvar så hade jag inte orkar ett dyft mer... I mina ögon en sjukt bra söndag uppkurad i min fåtölj.

Så kom den där remissen, den 8 december bär det av till doktorn. Det kom två brev och i det ena stod där: om prover behövs tas skickas de i ett separat brev, nu fick jag ju två brev och inte ett ord om prover... jag pustade ut och ägnade min tankeverksamhet åt annat. Dagen efter kommer där ett brev till - med regler om hur man skulle göra innan provtagningen, när och där var hur många kryss som helst på den där lappen som för övrig skrämmer glatta livet ur mig, ska dom tömma mig på blod eller vad händer här??? Och hon sa ju att jag bara skulle ta ett EKG...

Vad gör man då när man är LIVRÄDD för nålstick, och detta är ett av de värsta sticken som finns, jo man köper Emblakräm så fort man bara kan, jag kan rekommendera krämen - plåsterna fungerar inte, och salvan måste vara ny... jag fick erfara att den inte alls funkar om den är påbörjad när jag vaccinerade mig för svininfluensan... Lite av en expert på den där salvan nu... men jo man ringer även till medicinkliniken och säger som det är... jag är DÖRÄDD. Det var en mycket trevlig och lite rolig sköterska i luren och vi bestämde att jag säger detta till den personal som finns där den dagen - om det inte är hon som tar emot mig då, som hon själv sa. Har en känsla av att de sköterskor som någonsin tagit ett blodprov på mig - kommer ihåg det ganska väl. Jag har för övrigt tagit sprutan från en läkare och slängt bort den...(då fick jag komma tillbaka en annan dag - med Emblakräm hehehe) som sagt, det är det värsta jag vet och då brukar man kämpa för glatta livet för att INTE utsätta sig själv för det... Jag ryser av blotta tanken på detta... fan. Tror inte jag tänker så mkt på vad proverna kan visa, jag nojar bara över det där blodprovet. Sist jag tog ett, och skulle precis ställa mig upp, tog sköterskan ett stadigt tag i båda mina axlar och tryckte ner mig i stolen igen och sa förskräckt du är alldeles vit i ansiktet du får sitta här ett tag! Så där satt vi, jag i den äckliga stolen med armsaken man slänger upp sin arm på i nån äcklig skinnimitation blå va den fan me, och hon som stirrade på mig tillräcklgt länge för att jag skulle återfå färg i mitt ansikte. Ja som sagt... det är ett helvete detta med nålar. En annan gång tog sköterskan tag i ansiktet på mig och pressade det åt sidan och sa TITTA INTE, samtidigt som hon höll fast min arm... nu går jag inte på vårdcentralen i Tyringe längre men varje gång jag ser henne ryser jag änd ain till själen, Hur kan man göra så mot ett litet barn som är livrädd? Hon har ju knappast bidragit till å göra det lättare...