Josefine

Om jag skulle beskriva mig själv med två ord skulle det vara -svart hål- just nu ser jag varken bak eller fram. Skrämmande, ja verkligen... men det är bara helt blankt och tomt. Inget är kul, inget är ljust, ser inte fram emot nåt, trots att det händer en hel massa är inget mer än jobbigt.  

Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte de. Jag orkar inte slåss mot mer nu, slåss mot sig själv är det svåraste man kan göra och jag orkar inte mer nu!!

Sista gången imorn...

Jag kom att tänka på dig idag.
Känslan av att bara få vara. Känslan av att kunna frysa in vissa ögonblick, kunna stanna tiden.

Jag kände igen känslovågen som for genom mig imorse - den kom från ingenstans men jag kände igen precis varenda tanke, en pressande känsla över att inte kunna stanna tiden och bara vara där.

Efter mina nattvandringar låg jag och tittade på dig läänge läänge och var fast i den speciella känslan av att få ligga brevid dig, en tid, vi verkligen fick vara tillsammans bara du & jag. Jag önskade att morgonen aldrig kom och att natten vore för evigt - att jag kunde frysa tiden och bara vara i min lyckokänsla över att det var natt och att du var hos mig. Då var det härligt att vakna på nätterna och titta på klockan och inse att vi skulle få vara tillsammans i flera timmar till. Ta din hand och somna om i vetskap om att du var hos mig...

En av klänningarna jag bär till sommarens 2 och ½ bröllop!

Jag är helt grymt och jätte onödigt förkyld. Men idag trotsade jag mina rinnande ögon och näsa och gick ute en sväng i solen!
Ge mig lite tid till så fixar jag detta, jag ska tillbaka till där jag var i sommar * 100! 
När jag kom hem var jag så full av någon slags tro-på-mig-själv-känsla att jag satte mig ner och gjorde hela min komplettering till tentan som jag kuggade förra veckan! 

Faktiskt bra gjort.  

Såhär sent på kvällarna när det inte finns en bestämd måste-gå-upp-tid dagen efter, då är det Min tid.
Min tid i Min fåtölj, sitta här och bara vara, lyssna på Min musik och till Min lycka inse att H&M har släppt lite av sin Garden Collection lite tidigare än väntat, Min lycka. 

Min tid att tänka på vad jag vill, Min tid att finna lite ro, Min tid att faktiskt vara. Det är fint med Min Josefine tid.
Det är något som ingen kan ta ifrån mig, kvällarna och ibland nätterna med Min tid - som jag nästan kommit att se fram emot.  

Jag kuggade min tenta igen... igen å igen. Jag är såå trött på å känna mig såhär jävla dålig, ALLTID. Det tar ju inte slut, man hinner inte komma över det förra nederlaget innan de andra, tredje och fjärde sköljer över en. Nu har jag en deadline den 15, 17 & 26......... OKEJ. Nu är det fan kris.
Jag fattar det inte, jag gör INGET annat än å pluggar... det är kanske helt enkelt så att jag är för dum, och att jag ska ge mig nu innan jag gör bort mig ännu mer...

Jag har aldrig känt sån avsky för mig själv som jag gör nu. Så jävla dum. Så nu kör vi en sån djup jävla dal igen... hej å hå, allt på en gång. Kom igen!

När faaan är det MIN tur?!

Det var en gång en liten flicka som fastnade för ett par illgröna badsandaler i plast, till sina föräldrars stora förfäran... De köpte sandalerna till den lilla flickan, motsträvigt. Dock fick hon aldrig ha på sig dom utanför tomtgränsen eftersom hennes föräldrar aldrig sett något så hemskt. Men för flickan var sandalerna det finaste hon hade sett!
Hon förvarade dom i ett träskåp och tog fram dom då och då, tittade, beundrad och provade dom - gick med dom en sväng i hallen och tyckte att dom var det finaste par skor i heela jorden. 

Jag tror det var där det hela började... Idag sitter jag här med ett par nyinköpta stövlar i röd sammet på mina fötter och dom är sådär underbart fina! Jag har trånat efter dessa stövlar hela hösten och vintern och nu är dom där dom ska vara - hos mig. Flickan tar fortfarande på sig skorna och går en sväng i hallen och älskar när det klapprar, nu väntar både den lilla och stora flickan på att det ska bli torrt ute så dom kan få använda sina jätte jätte jätte fina skor.