Josefine

Rasmus tycker om fyrkantiga soffor, jag tycker om runda soffor.
Rasmus vill hålla hela handen, jag vill bara hålla i ett finger.
Rasmus har 10 par skor, jag har 100 par skor.
Rasmus föredrar låga sängar, jag vill ha en hög säng.
Rasmus kör fort, jag kör sakta.
Rasmus säger Kåla med ett å, jag säger Kåååla med tre å:n.
Rasmus lyssnar på hög musik, jag lyssnar på låg musik.
Rasmus har blåa ögon, jag har gröna.
Rasmus bäddar upp och jag bäddar ner.
Rasmus tycker om rött, jag tycker om rosa.
Rasmus har hund, jag har katt.
Rasmus knäpper upp schampo flaskan och jag knäpper igen den.
Rasmus gillar platta skor, jag gillar klackar.
Rasmus har inte pms, det har jag.
Rasmus tränar, jag äter chips.
Rasmus tycker om P3, jag tycker om RIX.
Rasmus jobbar, jag pluggar.
Rasmus skriker inte, Josefine skriker.
Rasmus har rakt hår, jag har lockigt hår.
Rasmus tar dagen som den kommer, det gör inte Josefine.
Rasmus gillar randigt, Josefine gillar rutigt.
Rasmus kan laga mat, jag kan diska.
Rasmus tittar på fotboll, jag tittar på konståkning.
Rasmus shoppar en gång i månaden, jag shoppar 1 gång i veckan.
Josefine Älskar Rasmus.
Rasmus Älskar Josefine.

Josefine och Rasmus är ett par. Hur kan något så vackert och mjukt som en ros sitta på en så elak och vass stjälk full med taggar? Vad vore rosen utan taggarna? - Ingen ros iaf. Det är för att taggigt går så bra ihop med mjukt. Varför? Jo för att dom är varandras motsatser.  
Motsatser dras till varandra och har gjort så i alla tider.

Jag Älskar Dig.

Längtan efter något som aldrig kommer komma tillbaka. Om 20 år till kommer det göra mindre ont då?
Tänk dig något du vuxit upp med i 20 år, dvs nästan hela ditt liv, såhär långt. Hur klipper du det eller inte klipper men accepterar en förändring som helt rubbar det du har varit med om i princip hela ditt liv? Kan inte nån bara tala om det för mig så det kan sluta å göra så förskräckligt ont.
En bild säger mer än tusen ord, det är så sant. Den förmedlar så mycket känslor som inte går att nudda med ord. Jag bläddrade igenom Luddes sudentbilder och en bild på pappa, Ludde och mamma fladdrade förbi. Jag har sett bilden innan, det är inte det. Just denna kväll fick den mig att stanna till och verkligen minnas. Tittar man på bilden är det Ludde i mitten och mamma och pappa på varsin sida om honom, och båda två ser uppriktigt glada ut. Stolta över något dom kommer dela resten av livet. Just denna dagen ser det faktiskt ut som vilken vanlig och lycklig familj som helst. Jag kommer ihåg att det var jag som tog bilderna, för bläddrar man lite längre in i albumet finns det säkert fem sex bilder som är ungefär likadana, det enda som fanns i huvudet på mig när jag knäppte de där bilderna var "ta så många du kan, ta så många du kan, nu, nu, nu! Ta fler, du kanske aldrig får denna chansen igen, och du kommer vara så glad över att du har dessa bilder sen! Ta fler, Ta fler bilder av din faktisktafamilj, så som det skall vara - egentligen. Den här bilden ska jag spara så länge jag lever och skulle den försvinna av nån händelse så kommer den för evigt ha etsats sig fast i mitt huvud med rukriken, "De var såhär de skulle ha varit..."

Det värsta med allt är att man verkligen måste inse att det kommer aldrig komma igen. Aldrig... Och hur ska man lyckas komma över något som funnits med dig hela livet, något som varit min vardag, i hela mitt liv? Jag har faktiskt ingen aning...
Det enda jag kan säga var att det var inte såhär de skulle vara...