Förflutet
Det är så konstigt med livet, varför kan det aldrig vara enkelt? När man vet något ska man då inte få det?
vad är tid?
VARFÖR?!
Kom till något som hette SOS meddelande. Där lägger man in nummer som telefonen skickar ett SOS meddelande till om man skulle behöva hjälp, detta meddelande med valfri fras skickas då till fem nummer som man valt ut.
Du låg överst på den listan...
Vid sånahär tillfällen blir allt så snurrigt på nåt vis, ska jag ta bort ditt nummer därifrån nu? För du kan inte vara överst på min "akutlista". Än idag förstår jag ingenting, VAD hände, hur hände det, hur kunde det hända? Jag kan bara inte förstå det. När jag la dit ditt nummer var du självklar där, och skulle ligga där. Idag? Jag förstår inte, och jag är så rädd för att aldrig kunna förstå, nu skrämmer det mig mer än nåt annat, att aldrig få förstå, att aldrig kunna se tillbaka och tänka och förstå varför. Om jag bara kunde få ett svar, en förklaring. Fast det har gått ett halvår snart, herregud är det så lång tid? Jag måste verkligen stanna och tänka efter... men det är snart exakt ett halvår tillochmed... jag städar fortfarande "bort" dig, på så många ställen och titt som tätt kommer jag över dig på obehagliga sätt, som i mobilen.
Jag kommer hela tiden tillbaka till samma frågor, det går runt, runt , runt, runt & runt i huvudet på mig, vad hände? Varför hände det? Hur kunde det hända? VARFÖR?! Om jag bara kunde förstå!!! Jag får ju aldrig svar på mina frågor, jag får hela tiden komma på egna svar och glider förmodligen längre och längre från sanningen ju fler gånger jag försöker svara på de oändliga frågorna. Det kommer äta upp mig från insidan det här - att aldrig få veta, utan ständigt tvingas söka svar på egen hand. De kan jag ju aldrig göra.
För varje dag som går, kommer jag närmre och närmre någon form av sammanbrott, för jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte hitta på svar för min egen skull när jag återigen vaknar genomsvettig mitt i natten och inte kan somna om för alla tankar kommer tillbaka... jag vet inte varför det kommer nu igen? Jag verkligen drar mig för att somna nu, jag vill inte drömma om dig mer, jag vill ha några timmar för mig själv där du inte är med. Slippa vakna i ett ryck på blöta lakan för att inte kunna somna om, tankarna verkligen äter upp mig inifrån.
Vi tog en av drömmarna och tittade närmre på, sjukt vad en dröm kan säga egentligen... men det är även där, jag vill ha svar på varför... vad händer om jag aldrig får det? Det vill jag inte ens tänka på.
Momma!
Jag saknar henne och hennes kramar och underbara köttbullar, köttbullar som ingen annan kan! Min momma...
Kampen om min längtan
Säga att man inte kämpar är fel, för är det något som pågår 24 timmar om dygnet så är det en kamp. En kamp om allt, en kamp för allt.
Att vara så trött så ögonlocken känns som stora påsar som hänger över ögat och knappt går att öppna, att ta tag i sin tröja och hålla den så hårt i halsen för att ha nån form av grepp om sig själv när hela du skakar, skakar av förtvivlan och längtan. Ögonen sticker och huvudet snurrar. Sluter man ögonen kan man för en kort sekund känna känslan av att de e nån annan som håller dig hårt i armen. Sticker jag fingrarna djupt i armen och håller jätte hårt och blundar riktigt ordentligt och djupt kan jag se dig, men bara kort sen är du borta och jag inser att det är mina egna fingrar som greppar min arm och ögonen fortsätter å sticka.
Det kommer ännu mer tårar och jag tar ett djupt andetag för att inte tappa fattningen och säger till mig själv att sluta. Men de hjälper inte.
Varför kan jag inte få känna så? Varför sitter jag såhär? För jag älskar dig. HerreGud vad jag Älskar Dig Rasmus.
Lite imma på rutan...
Jag är en av de människor som tror att det är nödvändigt för en människa att få ett riktigt avslut. Ett avslut att tänka tillbaks på, ett riktigt avslut på något.
Var va du alla de gånger jag satt inklämd mellan byrån och väggen och skakade av sorg, hopplöshet och smärta? Då jag inte ville att någon annan skulle höra förutom du, var va du då? Jag hamnade så långt bort från dörren och möjligheten att höra, jag kunde och fann min plats bakom byrån...
Var va du alla kvällar sent på natten, mitt i natten, tidigt på morgonen, morgonen, förmiddagen, eftermiddagen och kvällen?
Var va du alla sömnlösa nätter?
Var va du alla gånger jag satt som fastklistrad med mobilen i handen och försökte utöva någon form av telepati? Var va du när panikkänslan spred sig över mig i mörker som ljus?
Allt jag hade velat var att du satt med mig i famnen och bara var där... Bara fanns där, gungade, hyschade, torkade, och bara fanns där. Lät mig gråta mot din arm, lät mig vara i din famn om det så var sista gången hade jag ändå haft det som mitt och ditt avslut... Det var allt jag ville, att du bara skulle varit här... som den underbara människa jag vet att du är, var är du? Var är han som delar ut jordens mest härliga kramar med hela sin själ, som tittar på en med små sorgsna ögon, som finns där och aldrig är långt borta, som är lika ledsen som jag?
Var är han som bara fanns där, som bara var där, precis som mamma, när han behövdes? Han som körde upp till Kalmar i storm som bara var där, han som räddade julen för att han helt plötsligt bara var där? Han som kunde dyka upp en kväll när vi satt och åt en helt vanlig vardag? Han som helt plötsligt stod på dansgolvet på kåren med öppna armar och hade trasslat sig förbi vakterna på något magiskt sätt? Han som kastade sten på mitt fönster en natt och hade åkt taxi till Tyringe från Helsingborg? Var är han som hoppade ner i min säng alldeles varm och så trött att han kanppt kunde hålla ögonen öppna efter att ha jobbat en hel natt, på julaftonsmorgon?
Var va du när du verkligen skulle varit här? Var är du..? 
kom.
Ditt huvud förstår men verkligen inte ditt hjärta, Josefine...
Björkviken.
En dag från ingenstans när Rune var hemma hos oss och hjälpte oss att måla, gjorde du slut på det fina vi haft en kort tid, det kom som en blixt från en klar himmel utan någon som helst förvarning. Jag satt vid datorn och försökte förstå och hade aldrig varit med om något sånt innan, jag trodde inte det skulle kännas som det gjorde eftersom det varit Du & Jag en så kort period. Jag kunde knappt se skärmen för alla tårar som fyllde mitt ansikte och tänkte att jag får sitta här nere tills jag slutat för det va pinsamt att gå upp och visa att jag grät för Rune. Jag satt där nere i källaren länge och väl innan jag tog mig upp.
Mamma fick ligga i min säng i två dagar, vi pratade om det till långt in på nätterna, anledningen till varför du gjorde som du gjorde, och hon torkade tår efter tår och låg där och höll om mig tills jag somnade. Det är det fina med min mamma, man behöver inte säga något, hon bara är där precis när det behövs.
Du gav mig ingen förklaring då heller... den frustration jag kände då... är tillbaka idag fast tre år större. Jag förvånades över alla de känslor som jag redan hade för dig då... men det stod klart redan tidigt, med facit i hand att jag visste hur fantastisk du verkligen var. Anledningen till att jag kommer ihåg det så väl är för att det är precis samma känslor idag, exakt fast mycket mer.
Jag låg ute och solade när, om det var du eller jag som ringde. Jag avslutade samtalet med att säga med darrande röst att: "Bara så du vet så tycker jag väldigt väldigt mycket om dig... puss" sen la jag på.
Sekunderna efter flög jag ur solstolen rusade in till mamma och skrek att jag skulle ha dig tillbaka!! Jag greppade telefonluren och ringde till frisören och beställde en akuttid för att färga håret och köpte nya kläder, allt för att du skulle bli min igen. Du ringde på kvällen igen och det var en annan du den gången. Jag satt och gungade medan jag pratade med dig och vi bestämde att du skulle komma hit. Fastän vi inte sagt något om att försöka igen, det kändes som att du ville det, men jag vågade inte hoppas. Jag förstod inte riktigt vad vårt möte skulle gå ut på, jag kunde som sagt bara hoppas...
Så kom dagen, jag var nyfärgad och nyklädd och mitt hjärta gick som vanligt i 190 när din bil brummade upp längs uppfarten, du hade skjorta på dig och stod där på trappen och vi körde iväg kort där efter - mot Björkviken. Mitt hjärta rusade när vi klev ur bilen och gick en bit bort för att slå oss ner på en bänk. Där satt vi tysta ett tag innan du sa förlåt... Det går inte att förklara i ord hur lycka känns, lycka för att du hade ångrat dig och sa förlåt. Det var Du & Jag igen. Den kvällen var det inte mamma brevid mig i sängen utan det var du - igen, som det skulle va.
En annan gång åkte vi dit och du överraskade mig med att grilla, du hade gjort så himla fint och förberett, vi tappade en bit fläskfilé på min sko, jag har fortfarande fläcken från marinaden kvar. Det var sån du var, full av små överraskningar när man minst anade det. Det hände mycket där ute... nånstans tror jag att du gillade Björkviken, tyckte att det var mysigt. Sen det hände har jag spenderat många timmar där ute, själv, med mina tankar, tårar och ord. Och det är en sinnessjuk plats.
Idag, varför ångrade du dig...? Du skulle låtit det vara... då hade det inte gjort så sjuhelvetes jävla ont idag.