Josefine

Igår hade mitt hjärta klappat lite för mycket och lite för hårt i en vecka och det började bli otäckt. Jag tog min största fasa här i livet och gick med små steg till doktorn...
- Jaha, vad är det för fel på dig Josefine?
- Jag har haft hjärtklappning i en vecka.
- EN VECKA?!
Sen glodde hon på mig och tryckte upp ett stetoskop på bröstet på mig och tittade på mig ännu märkligare och sa: nej det hörs inget konstigt...
Efter en stunds övertalning från min sida om att nålstick är uteslutet så skickades jag utan nålstick på EKG och blodtryck. Jag hade från första stund påtalat för henne att jag trodde det var högt blodtryck som var boven i det hela. Hon kommenterade inte ens det... Any how, det fick hon äta upp sen.
Mitt blodtryck var precis som jag sa alldeles för högt, och hon intog en lite mer vänlig position och attityd när hon väl märkte att jag talade sanning. Och efter att ha flashat tuttarna för sköterskan visade EKG att något är lite konstigt på höger förmak... nu väntar jag på remiss till medicinkliniken för att ta reda på varför jag har högt blodtryck och vad som är på mitt högra förmak... 
Det är inget allvarligt, men som hon sa... det kan bli om vi inte kollar upp vad det är som ligger bakom det. 
Jag blev nog mest paff över att det syntes något på mitt lilla hjärta - mekanismen som håller en levande och hållt mig mer el mindre vaken om nätterna den senaste veckan... 

Som sagt inget farligt och jag är väldigt glad över att det inte slår lika hårt idag, igårkväll slog det hej vilt! Men idag är det mest ont men utan klappning. Jag säger att det är träningvärk i hjärtat helt enkelt, därför det gör lite ont :)

 

Det snöar ute, även om jag tycker att det är alldeles för tidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det är så himla fint! Jag blir lite glad av stora flingor som dalar ner från himlen, det ser ut som små bomullstussar eller små änglavingar som landar så mjukt när de når marken.
Klockan är mycket och idag lät jag det bara vara jag, spotify och blogg.se. Det var ett tag sen nu...
Det är onsdag och hittills har denna veckan varit väldigt jobbig... det finns inget som är värre än när dom du älskar mår dåligt och är ledsna... det har varit mycket av det denna veckan och det tar på en. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och står handlingsförlamad, man vill inget hellre än att säga, krama och ta bort det onda! Bort, bort, bort med det som gör ont, bara bort!! Hade jag kunnat ta det skulle jag gjort det bums...
Jag hade mitt break down igår och röjde en del av det som tycks förfölja mig i både vaket som sovande tillstånd. Det gör tyvärr inte att man tänker mindre på det, snarare tvärtom och jag kan inte förstå varför det inte blir bättre, eller bättre å bättre - lättare är ett bättre ord. Men det kan vara en liten skitsak som triggar allt, som att allt och alla känslor ligger latent och exploderar med jämna mellanrum.

Kanske måste det få göra det ett tag till, jag vet inte... så länge jag måste förlika mig med det faktum att jag alltid kommer älska dig, så länge kommer nog detta pågå. För visst gör jag det, och igår sa jag det rakt ut, det ramlade ur munnen på mig: Jag älskar honom... fortfarande, trots kalla det vad du vill men det är så det är. Undra bara hur länge det ska ta innan det blir något jag kan handskas med?