Tuff vecka.
Det snöar ute, även om jag tycker att det är alldeles för tidigt så kan jag inte låta bli att tycka att det är så himla fint! Jag blir lite glad av stora flingor som dalar ner från himlen, det ser ut som små bomullstussar eller små änglavingar som landar så mjukt när de når marken.
Klockan är mycket och idag lät jag det bara vara jag, spotify och blogg.se. Det var ett tag sen nu...
Det är onsdag och hittills har denna veckan varit väldigt jobbig... det finns inget som är värre än när dom du älskar mår dåligt och är ledsna... det har varit mycket av det denna veckan och det tar på en. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och står handlingsförlamad, man vill inget hellre än att säga, krama och ta bort det onda! Bort, bort, bort med det som gör ont, bara bort!! Hade jag kunnat ta det skulle jag gjort det bums...
Jag hade mitt break down igår och röjde en del av det som tycks förfölja mig i både vaket som sovande tillstånd. Det gör tyvärr inte att man tänker mindre på det, snarare tvärtom och jag kan inte förstå varför det inte blir bättre, eller bättre å bättre - lättare är ett bättre ord. Men det kan vara en liten skitsak som triggar allt, som att allt och alla känslor ligger latent och exploderar med jämna mellanrum.
Kanske måste det få göra det ett tag till, jag vet inte... så länge jag måste förlika mig med det faktum att jag alltid kommer älska dig, så länge kommer nog detta pågå. För visst gör jag det, och igår sa jag det rakt ut, det ramlade ur munnen på mig: Jag älskar honom... fortfarande, trots kalla det vad du vill men det är så det är. Undra bara hur länge det ska ta innan det blir något jag kan handskas med?
Klockan är mycket och idag lät jag det bara vara jag, spotify och blogg.se. Det var ett tag sen nu...
Det är onsdag och hittills har denna veckan varit väldigt jobbig... det finns inget som är värre än när dom du älskar mår dåligt och är ledsna... det har varit mycket av det denna veckan och det tar på en. Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra och står handlingsförlamad, man vill inget hellre än att säga, krama och ta bort det onda! Bort, bort, bort med det som gör ont, bara bort!! Hade jag kunnat ta det skulle jag gjort det bums...
Jag hade mitt break down igår och röjde en del av det som tycks förfölja mig i både vaket som sovande tillstånd. Det gör tyvärr inte att man tänker mindre på det, snarare tvärtom och jag kan inte förstå varför det inte blir bättre, eller bättre å bättre - lättare är ett bättre ord. Men det kan vara en liten skitsak som triggar allt, som att allt och alla känslor ligger latent och exploderar med jämna mellanrum.
Kanske måste det få göra det ett tag till, jag vet inte... så länge jag måste förlika mig med det faktum att jag alltid kommer älska dig, så länge kommer nog detta pågå. För visst gör jag det, och igår sa jag det rakt ut, det ramlade ur munnen på mig: Jag älskar honom... fortfarande, trots kalla det vad du vill men det är så det är. Undra bara hur länge det ska ta innan det blir något jag kan handskas med?
Kommentarer
Trackback