Josefine

Jag har glömt hur det känns att vara glad, på riktigt, kan jag inte komma ihåg hur det känns... Jag känner inte igen mig själv, någonstans på vägen ligger halva jag - det är ett stort hål i mitt hjärta. Jag känner mig verkligen tom och när man säger att det gör ont i hjärtat, det är verkligen inget man bara säger, de trodde jag. Det gör på fullaste allvar ont och är regelbundet svårt att andas för trycket över bröstet.
Vart jag än går förföljer det mig och minnen ekar i huvudet. Min favoritsyssla har blivit att sova, då kommer ingen eller inget åt mig förutom mina drömmar, men dom är alltid fina men slutar med ett hastigt vaknande och jag inser lika fort att det bara var en dröm. De har inte gått en enda natt utan att ja drömt om de, men ja behöver i alla fall inte vara vid medvetande - det räcker med alla andra vakna timmar. 

Susanne gick förbi mig på jobbet, stannade och tittade på mig och sa "all glans i dina ögon är borta, Josefine...?" 
Axel kom fram till mig igår och viftade hejdlöst med armarna framför ögonen på mig och hojtade "Hallå, du är här men nånannanstans i tankarna?"  Det är så jag lever mitt liv just nu, jag är på ställen rent köttsligt, men tankar och hjärta är nån helt annanstans. Det är någon slags autopilot som är påslagen och kämpar.