Josefine

Jag kom över en artikel där ny forskning visar meningen med livet: att njuta.

Detta var då framforskat en en karl vid Lunds Universitet som kallar sig doktor i njutning... Han menar att det enda riktigt meningsfulla i livet är att njuta, allt vi uppskattar handlar i grunden om att vi njuter av det - detta har han skrivit en avhandling på?! Doktorn själv njuter av: lakrits och moln....

Då kan man ju fråga sig vad en doktor i njutning gör en vanlig arbetsdag? Äter lakrits och ligger å glor på moln, studsar runt och frågar folk vad de njuter av? Snälla.... 
HUR har dessa människor ens tid å komma på nåt så jävla dumt som å forska i njutning och sen dessutom skriva en avhandling om det!? Och njutning ska dessutom göra oss friskare - hör och häpna! Det skulle till en avhandling innan det kom fram att saker som vi tycker om gör att vi mår bra... måste vara en klyftig kille den där doktorn i njutning.

Snön faller där ute, går man ut är det sådär mjukt - tyst på något vis. Visst älskar jag sommaren och solen och längtar absolut dit, men det är något visst med vintern och snön! Det är helt fantastiskt fint när man har stora snöflingor i håret och på ögonfransarna! När ny snö täcker den gamla som blivit brun... det är fantastiskt vackert! 

En sak som slog mig idag är att det finns helt fantastiska människor i denna värld. Det finns folk som är otroliga, och som finns där när man behöver det som allra mest. Om det så är någon att prata med på morgonen om att dagen förmodligen blir skit, någon som ringer och skriker att seminariet är inställt, en mamma som ringer och frågar om man vill ha pannkakor! Dom finns runt omkring mig och dom är otroliga på alla tänkabara sätt och vis. Och det är fint. Det är så fantastiskt fint att veta att dom finns där att alltid falla tillbaka på. 

I takt med att seminariet blev inställt lovade jag mig själv att inte ta i en bok förän på söndag. Vilket resulterade i att jag hade en hel eftermiddag - fri. Hur sjukt var inte de?! Jag kunde städa, vilket verkligen behövdes, så nu är här såå rent! Och min garderob har av någon konstig anledning växt, så jag nuförtiden måste ha en klädhängare utanför den, gör inget... de e den snyggaste saken här inne förvisso. Sittandes såhär i min fåtölj nedsjuknen med en filt över mig ser jag att den lutar något alldeles förfärligt åt sidan... får nog be pappa titta på den där imorn. Jag har tröttnat på å gå omgångar med den jäkla hängaren...    

Nu...
Det är en ny dag, idag (eller kanske igår) har jag suttit framför datorn i över 12 timmar i sträck. Jag har pressat fram en hemtenta på 2½ dag... det gick, men det blev inte speciellt bra. Det resulterar förmodligen i ett U till. Så många gånger idag har jag tänkt på hur det var i Kalmar när man gjorde tentor och pluggade som en tok för å klara det, men då klarade jag ju det faktiskt - idag vet jag inte riktigt vad jag håller på med. En annan skillnad är att jag alltid kunde ringa till dig och jag visste att du skulle säga att jag var duktig och att jag skulle kämpa på. Det kanske inte verkade så men du var nog mitt största innersta stöd. Du fanns alltid bara ett samtal bort och jag pausade ofta med att ringa till dig. Det var skönt, skönt att få lite sympati och höra dig säga naw.

Du var den första jag ringde och skrek av lycka när jag klarat en tenta, var är alla dom glädjeskriken? Och den känslan av att vara skitbra?
Ibland undrar jag om skolan e värd å må så dåligt över, just nu är det allt annat än roligt. Det tar så himla mycket att känna sig så jävla dålig. Jag fasar över att någon annan ska läsa mitt arbete, förfaras och tänka att hon är ju verkligen trög, stackars tjej. Jag är dåligt förberedd på allt och hänger inte med nånstans, jag hatar å läsa och det är till och med tråkigt å skriva... vad händer? Det värsta är ändå känslan av att vara trög och dum, att inte förstå och bara säga konstiga saker, inte hänga med i diskussioner. Att alltid ha ångest över att inte kunna svara, att nästan somna på föreläsningarna - de har jag aldrig varit med om men förra veckan var det farligt nära, Det är en hemskt känsla, för varje dag som går trycks man ner lite till och varför utsätter man sig för de - det är ju frivilligt dessutom. Ibland skulle jag ge ALLT för å få tillbaka Kalmar, jag skulle gjort om allt med glädje och det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag skulle göra om allt om jag bara fick chansen. Tillbaka till ett ställe där jag trivdes med mig själv, och faktiskt inte var dålig. Va fan skulle jag ge mig in i detta för?! 

Ärligt, just nu skulle jag ge vad som helst för å bara få gråta i dina armar och bara höra vad du tycker och tänker. Bara vara liten och höra dig säga det löser sig... Det känns som om du kan förstå mig som ingen annan kan. Jag skulle ge allt. 

 

Hade allt varit som "vanligt" hade idag varit mitt mål för en lång tids funderande och planerande.
Grattis på födelsedagen...

Vart jag än kommer, frågar alla människor, vart jag kommer ifrån, och
jag svarar alltid, jag kommer ifrån Tyringe - precis som Jojje.  

Vi gick längs strandpromenaden, jag hade en grön lumpig luvtröja på mig och håret var lockigt och uppsatt - inte alls någon piffig dag, det var en ljummen sommarkväll, sådär lagom varm... Jag var så glad och lycklig att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, du var min och jag var din. Samtidigt som vi gick där och jag kurade upp mig under din arm kunde jag inte låta bli å tänka på vad alla andra tänkte: Vad gör han med henne? Hur kunde hon få honom? Jag vet att jag trängde undan tankarna så fort vi mötte någon som tittade på dig och sen mig... Jag trängde undan dom, men samtidigt, som så många gånger förr undrade jag detsamma, vad gjorde du med mig?

Sen satte vi oss på en bänk och du tittade på mig och sa att jag var det vackraste du visste, och jag var speciellt vacker idag. Där satt jag alldeles lumpig på bänken och grät inombords, det kommer till en viss punkt när man känner mer än vad det finns ord att uttrycka vad man känner. Min första tanke var, haha du e inte klok! Men tittar man sen på dig och in i dina ögon ser man att du faktiskt menade vad du sa... många gånger kunde jag känna mig så liten, som en liten flicka som var helt förtrollad av något, så totalt fast och uppslukad. Jag var och är fortfarande så fascinerad av hur faktiskt fascinerad jag var av dig. Jag trodde inte det var möjligt att känna så för en annan människa... 

Det hela handlar om att strunta i sina egna andetag och endast vilja fånga dina.   

Toyboy? Njaaeee...

Det är sjukt vad vissa låtar sätter igång minnen hos en. Som om man inte hade nog med saker i huvudet att tampas och bråka med...

Varje gång jag hör den låten får jag samma galna känsla som rusar genom kroppen. Jag minns det som igår... jag kan känna doften från parfymen du hade på dig, som jag var galen i, jag kan se kläderna du hade på dig, jag kommer ihåg känslorna som fyllde hela mig, det bubblade i mig och det kändes som om man var tvungen å skrika för att det skulle få komma ut - annars hade jag sprängts! Det var galet och det var något jag aldrig känt förut. 

Jag hade mina (för tiden) höga mörkblåa jätte snygga acnejeans och en v-ringad mörkblå tröja på mig, med mina guldiga sneakers till, håret blondare än någonsin, lite solbränd och överlycklig. Jag parkerade på gatan, visste inte att jag fick stå på er parkering... dessutom var jag nog förstoppad av andra känslor för att ens reflektera över det faktum att där var en parkering. Mitt hjärta rusade när jag klev ur bilen och gick mot trappan, när plötsligt som skjuten ur en kanon din mormor kommer rusandes mot mig med öppna armar och ger mig jordens största kram och utbrister: Du måste vara Josefine! Jag hade aldrig träffat henne innan och hon lämnade ett tydligt spår hos mig - för alltid.
Sen står du där i dörren i senapsgul tröja med krage på och ler med hela ansiktet, snyggare än någon jag nånsin sett och märkt med min pojkvän. Allt var så nytt, alla mina känslor, att få kyssa någon på riktigt, få känna dina armar runt mig när jag ville, den totala känslostorm som yrde inuti mig och inte visste var den skulle ta vägen. Du var det bästa som fanns och du tog andan ur mig på så många sätt.  
Du sprang över till grannen och lånade en film... sen skickade du filmklipp från filmen, via mms till mig en tid efter det. Jag har dom kvar. Och proppsade på mig massa godis när jag skulle hem - för att jag inte skulle somna... och det tog inte många minuter förän första sms:et kom, så många gånger jag har varit nära att köra av vägen när jag varit på väg hem från dig.

Vad du än gör, vad som än händer kommer jag alltid att finnas här och en dag hoppas jag att jag bara ska komma ihåg allt det fina. Känslorna låser jag in, längst in, närmast mig - den Josefine var då. Du kommer alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid finnas kvar hos mig och jag hoppas kunna få förstå en dag - tänk om jag bara kunde förstå. 
Minnena av dig håller jag alltid varma, så finns du alltid hos mig, där längst inne - där är det alltid varmt. Där har jag sparat bilderna av Dig och Mig.