Josefine

Jag vet mycket väl att människor i min omgivning är trötta på mig och jag är evigt tacksam för alla otroligt fina och mycket väl valda ord. En dag hoppas jag kunna återgälda er, dock av en annan anledning. Jag blir rädd av att bara tänka på hur eller var jag hade varit utan er. En sak är säker, det hade varit en oändlighet värre. 

Men varför i helvete blir det inte lättare för, varför? varför? varför? varför? varför?
Om jag hade fått önska, skulle jag vilja ha mig själv tillbaka - hel.

Micela: Glöm inte att vara egoistisk och tänka på ditt bästa och inte bara efter hur hjärtat tänker.
Mamma: Sorg är kärlekens pris.
Pappa: Ibland är det bra att låta hjärtat bestämma även om andra tycker det är dumt...
Rebecca: Jag tror på dig och på honom också på ett sätt. 
Nina: I love you!
Pappa: ... jag är väldigt stolt ska du veta.
Sandra: Du är stark! Det kommer att bli bra en dag, även om du inte tror det. 
Mamma: Lilla gumman...
Pappa: Lilla gumman... Vad hände med hon som hade ett leende som en sprucken melon?  

Josefine till Rebecca en natt i somras: Det är nåt alldeles extra jävligt med att komma hem en natt och tända lamporna i köket, det gjorde jag alltid när han var med. Sen la vi oss ihop. Nu är det alltid bara jag - själv. Det är så Mkt man ska göra själv. Han brukade få spel på mig när jag studsade runt i sängen och jagade både flugor och myggor innan vi skulle sova. I natt har jag jagat dom själv. I natt vaknade jag av att jag låg å famlade efter honom men hittade ingen. Och imorse kastade jag mig över mobilen som så många andra mornar för jag drömde att han ångrade sig. Naturligtvis var där inget. Det är så jag vaknar numera. Undra hur många gånger jag har tänkt på honom idag, ikväll och hur många gånger jag tänker på honom i natt utan att veta om det... Lika bra det, det är jobbigt som det är att vara vaken... Imorn e det en vecka. Gud vad jag saknar honom Reb! Hoppas nu inte att du vaknar, det är det inte värt. Ville bara skriva av mig (igen) Stackars dig. Älskar dig! Natti. //2009.08.02, 03.24    

Det har kommit så mycket mer från så många fler och jag har Allt på en speciell plats i mitt hjärta och mina förhoppningar någongång i livet, längst där inne... att allt fint och uppmuntrande som Ni sagt ska ta större plats än vad det gör nu och att det som tar nästan all plats idag, ska ha lagt sig på en liten men bestämd plats, för det är det ingen tvekan om... Han kommer för all tid och evighet att ha en alldeles egen och till slut bestämd plats i mitt hjärta. 

Natti Natti lilla dy...  

Det här är en av mina värsta dagar på mycket länge, man tror man kommit en liten bit på väg men sen är det som att någon slår en med en jävla hammare - tillbaka till ruta ett. Varje dag jag vaknar undrar jag om det är idag det ska vända, nådde jag botten igår? För varje dag som går känns de som om man hamnar lite å lite längre ner, i alla fall de senaste veckorna har jag varit lite för mycket på botten, för vad som är hälsosamt för en person.
Fields of Gold är eller var, ska jag säga, en av mina favoritlåtar. Jag brukade ligga och lyssna på den i Kalmar när jag kände mig som mest ensam. Det var kolsvart i min lilla lägenhet, allt stod på sin avsedda plats och det var så tyst så man nästan kunde höra grannarna andas. Det enda som lös var gubbens lampa i köket om den var tänd och knappen till stereon. When we walked in fields of gold strömmade ur högtalarna i takt med min andning och tårarna blötte sakta men säkert ner min kudde. Jag kände mig otaliga gånger som jordens mest ensamma lilla varelse och jag längtade hem så mycket så det gjorde ont. Jag kan fortfarande känna hur det var som nån skrek inuti i mig och skulle jag kunnat, hade jag gått hem. Längtan efter det jag kände och kunde var enorm.
Nu sitter jag här hemma och det är fortfarande någon som skriker sig hes inuti mig och vill ut men sitter stenårt fast. Det och den jag så desperat längtade efter och intalde mig själv att jag skulle få en dag, finns inte mer. Låten spränger snart mina öron, men kan jag inte höra något annat kan jag inte heller höra mina egna tankar och finner nån form av sinnesro - om bara för en kort stund. Skillnaden är idag att då kunde jag göra något åt det, de fanns alltid någon som svarade och bekräftade att allt det jag längtade efter skulle bli verklighet en dag och avslutade med att säga "Jag älskar dig, ring mig igen om det är något". Är det nåt i allt helvete som finns så är det de jag saknar allra mest, om jag ska sätta fingret på en sak så är det orden: ring om det är något som fattas mig mest av allt i livet.
Idag tror jag att jag nått botten, imorn - inser jag att jag hade fel. Om jag då bara vetat det jag vet idag.  

Det går en serie på MTV som heter "Life of Ryan" han är nån form av ung mega populär skatekille i USA.
Jag har sett den serien ganska många gånger nu, för jag fastnade en dag när han satt och grät över sina föräldrars skillsmässa och ställde en massa frågor till sig själv, sin mamma, sina kompisar eller vem som helst som ville lyssna, samma frågor om och om igen. Det skulle lika gärna kunnat vara jag som ställde frågorna, dom var exakta.

Hade jag träffat denna kille idag hade jag kunnat tala om för honom att - det finns värre saker. Man tror inte det då, jag trodde det var helt omöjligt att något skulle kunna vara värre än det, men det är fullt möjligt.  

Jag vet att jag sa att jag ska lägga ner den här bloggen och det ska jag, den dag jag känner att det är rätt.

En kväll som denna händer något speciellt när fyra tjejer samlas en sen fredagkväll för att titta på Dirty Dancing och sitter nersjunkna i sofforna och plötsligt sätter sig rakt upp när Patric Swayze stegar in i rummet och hugger tag i Baby och säger " Nobody puts Baby in a corner". Tittar man på fyra tjejer då, så sitter alla med varsitt leende -likt en sprucken melon- som min pappa brukar säga och ögonen lyser ikapp med hur Swayze's rumpa rör sig i takt med musiken och Baby's puderrosa klänning följer honom. Det är en fantastisk film - rakt igenom och de fyra tjejerna behöver inte säga något, alla sitter de och önskar att någon stegade fram till dom och sa något liknande och bara fick finnas till i den famn de helst vill. 

Ibland, ärligt - varför är inte livet mer som på film? Dirty Dancing i alla fall. Skit fjantigt tycker säkert många men mellan all överdramatik och den Otroliga musiken finns det mycket att ta fasta på.
 

HerreGud, vad hade jag gjort utan dig Rebecca och dina klokt vackra ord som ett bollplank utan slut. 
Det är det sorligaste jag hört, det sorgligaste jag gjort men samtidigt så finns där något som är så otroligt fint. 

Det är utan tvekan det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv, denna känsla finns här - här hos mig och ingen kan ta den ifrån mig. Blundar jag kan jag under korta stunder känna igen mig, jag har haft den här känslan innan - jag kommer ihåg den. Känslan av smärta, smärta som nästan alltid kväver en men stannar vid sista andetaget. Förutom nu, denna gången tog den mig och en del av mig dog. 

Det värsta av allt är att skrika, skrika så högt att luften i lungorna tar slut men ingen hör, ingen hör eller ser och framför allt ingen känner. Ingen kan.    

Jag kommer stänga den här bloggen för all tid och evighet. Den dog tillsammans med så mycket annat i mig när det som hände, hände.