Josefine

Vem är jag?

Jag vet inte vad som passar bäst... Det fanns en tid då jag verkligen brann för att skriva och skriva och skriva ännu mer. Uppkomsten till den här bloggen, var trots allt det. Jag har velat bli journalist så länge jag kan minnas (sitta i kassan på Tyrehallen och ta emot pengar räknas inte.) Någonstans på vägen har jag dessutom inbillat mig att jag är lite bra på detta med att skriva. Det var förmodligen min svenska lärare i 8:an - Lisa, som tuttade i mig det när hon skrev som kommentar till en av mina små berättelser, att jag borde skicka in mina saker till en tidning och tjäna lite pengar på det. Det var nog där det tog fart på allvar. Jag skrivit dagbok sen jag kunde skriva, i princip, jag har nog alltid tyckt att det var roligt att skriva. Rättstavning var min grej och jag hade flera böcker med guldstjärnor i på lågstadiet och grät när jag fick mitt första fel...

Sitter jag i skolan och tar anteckningar och det blir kladdigt på pappret för att jag skriver fel med bläck kan jag mycket väl kasta hela pappret och börja om. Eller får jag renskriva det när jag kommer hem, för att det ser kladdigt ut. När jag skriver beställningar på jobbet måste det stå i en viss ordning och skriver jag fel eller ändrar något - tar jag ett helt nytt. Kommer jag hem till en obäddad säng har jag ångest flera minuter innan jag kliver in i lägenheten och det första jag gör är att rusa fram till sängen och bäddar, oavsett om jag är så kissnödig så jag håller på att sprängas, så måste jag bädda sängen. Det ser så stökigt ut annars. Konstigt nog är det inte samma sak hemma... eller hemma å hemma men när jag är hos nån annan. Men hemma hos mig fungerar det så och står det disk i diskhon kan jag knappt sova. Det är SÄLLAN det står disk hos mig, Mycket sällan. Jag är nog den som slänger sopor flest gånger av oss alla som bor på Ölandsgatan och då bor här minst 12 pers. Är man knäpp om man är såhär? Jag måste hänga upp duschdrapperiet en stund innan jag tar ner det när jag har duschat för att det ska torka och inte ligga mot marken, annars möglar det och jag tycker det är så fint, så jag vill helst inte ha mögel på det. Eller hänger handdukarna på sne på handdukstorken kan jag inte göra något annat förrän jag rättat till dom, det ger ett stökigt intryck. Jag kan inte med oreda, det fungerar inte - jag fungerar inte då. Jag måste få ha saker i ordning och på sitt ställe. I mina köksskåp har allt en perfekt plats och det är mycket viktigt att allt sätts på rätt plats, blandar man ihop något och sätter det på fel hylla får det inte plats och då måste något stå framför det andra och då blir det stökigt och man ser inte vad man har... är jag knäpp?

Tittar jag tillbaka på hur jag brukade lösa mina problem, tankar och funderingar är det enkelt. Allt finns i mina gamla dagböcker, så har det alltid varit. Är det något som är jobbigt skriver jag. Under jullovet satte jag mig rak upp i sängen och stor grät, så jag fick andnöd, jag tog tag i min dator och skrev av mig, stängde av den och somnade om.

Sån är jag. Och har alltid varit. Kommer förmodligen alltid att vara.

Alla har vi våra sätt att tackla problem på, mitt är såhär. Och någonstans måste jag låta denna dröm om att få skriva leva vidare annars får jag aldrig ro i själen, jag måste få säga att jag iaf provade.

Idag tar jag mina problem eller tankar på pappret och sätter mig och tittar på SATC. Det brukar funka för stunden iaf.

Men just idag känner jag att jag skulle vilja vara på Mc Donald´s i Hlm i gott sällskap. För att sån är jag.