Hjärta å sånt igen...
Så kom den där remissen, den 8 december bär det av till doktorn. Det kom två brev och i det ena stod där: om prover behövs tas skickas de i ett separat brev, nu fick jag ju två brev och inte ett ord om prover... jag pustade ut och ägnade min tankeverksamhet åt annat. Dagen efter kommer där ett brev till - med regler om hur man skulle göra innan provtagningen, när och där var hur många kryss som helst på den där lappen som för övrig skrämmer glatta livet ur mig, ska dom tömma mig på blod eller vad händer här??? Och hon sa ju att jag bara skulle ta ett EKG...
Vad gör man då när man är LIVRÄDD för nålstick, och detta är ett av de värsta sticken som finns, jo man köper Emblakräm så fort man bara kan, jag kan rekommendera krämen - plåsterna fungerar inte, och salvan måste vara ny... jag fick erfara att den inte alls funkar om den är påbörjad när jag vaccinerade mig för svininfluensan... Lite av en expert på den där salvan nu... men jo man ringer även till medicinkliniken och säger som det är... jag är DÖRÄDD. Det var en mycket trevlig och lite rolig sköterska i luren och vi bestämde att jag säger detta till den personal som finns där den dagen - om det inte är hon som tar emot mig då, som hon själv sa. Har en känsla av att de sköterskor som någonsin tagit ett blodprov på mig - kommer ihåg det ganska väl. Jag har för övrigt tagit sprutan från en läkare och slängt bort den...(då fick jag komma tillbaka en annan dag - med Emblakräm hehehe) som sagt, det är det värsta jag vet och då brukar man kämpa för glatta livet för att INTE utsätta sig själv för det... Jag ryser av blotta tanken på detta... fan. Tror inte jag tänker så mkt på vad proverna kan visa, jag nojar bara över det där blodprovet. Sist jag tog ett, och skulle precis ställa mig upp, tog sköterskan ett stadigt tag i båda mina axlar och tryckte ner mig i stolen igen och sa förskräckt du är alldeles vit i ansiktet du får sitta här ett tag! Så där satt vi, jag i den äckliga stolen med armsaken man slänger upp sin arm på i nån äcklig skinnimitation blå va den fan me, och hon som stirrade på mig tillräcklgt länge för att jag skulle återfå färg i mitt ansikte. Ja som sagt... det är ett helvete detta med nålar. En annan gång tog sköterskan tag i ansiktet på mig och pressade det åt sidan och sa TITTA INTE, samtidigt som hon höll fast min arm... nu går jag inte på vårdcentralen i Tyringe längre men varje gång jag ser henne ryser jag änd ain till själen, Hur kan man göra så mot ett litet barn som är livrädd? Hon har ju knappast bidragit till å göra det lättare...
Vad gör man då när man är LIVRÄDD för nålstick, och detta är ett av de värsta sticken som finns, jo man köper Emblakräm så fort man bara kan, jag kan rekommendera krämen - plåsterna fungerar inte, och salvan måste vara ny... jag fick erfara att den inte alls funkar om den är påbörjad när jag vaccinerade mig för svininfluensan... Lite av en expert på den där salvan nu... men jo man ringer även till medicinkliniken och säger som det är... jag är DÖRÄDD. Det var en mycket trevlig och lite rolig sköterska i luren och vi bestämde att jag säger detta till den personal som finns där den dagen - om det inte är hon som tar emot mig då, som hon själv sa. Har en känsla av att de sköterskor som någonsin tagit ett blodprov på mig - kommer ihåg det ganska väl. Jag har för övrigt tagit sprutan från en läkare och slängt bort den...(då fick jag komma tillbaka en annan dag - med Emblakräm hehehe) som sagt, det är det värsta jag vet och då brukar man kämpa för glatta livet för att INTE utsätta sig själv för det... Jag ryser av blotta tanken på detta... fan. Tror inte jag tänker så mkt på vad proverna kan visa, jag nojar bara över det där blodprovet. Sist jag tog ett, och skulle precis ställa mig upp, tog sköterskan ett stadigt tag i båda mina axlar och tryckte ner mig i stolen igen och sa förskräckt du är alldeles vit i ansiktet du får sitta här ett tag! Så där satt vi, jag i den äckliga stolen med armsaken man slänger upp sin arm på i nån äcklig skinnimitation blå va den fan me, och hon som stirrade på mig tillräcklgt länge för att jag skulle återfå färg i mitt ansikte. Ja som sagt... det är ett helvete detta med nålar. En annan gång tog sköterskan tag i ansiktet på mig och pressade det åt sidan och sa TITTA INTE, samtidigt som hon höll fast min arm... nu går jag inte på vårdcentralen i Tyringe längre men varje gång jag ser henne ryser jag änd ain till själen, Hur kan man göra så mot ett litet barn som är livrädd? Hon har ju knappast bidragit till å göra det lättare...
Kommentarer
Trackback