Josefine

Det kom över mig i helgen att det fortfarande är så mycket som är konstigt och ovant. Det har gått lång tid men det är för mig beundransvärt att saker som betytt så mycket inte vill släppa taget än.
Att inte kunna ringa dig och berätta nåt kul längre. Inte heller kunna ringa dig för att få ditt råd. Jag kan inte värma fötterna under ditt täcke längre, sticka in dom bland dina varma fötter och känna dig rycka till för det blir lite kallt. Jag får ringa till någon annan som hör att dörren är låst när jag ska sova. Jag kan inte hålla dig i handen innan jag somnar längre men jag kan fortfarande vakna av att jag famlar efter dig i sömnen.

Jag kommer aldrig förstå det - en dag delar man precis Allt och lite till - dagen efter delar man inget, förutom minnen - om ens det?

När ska det sluta? Det här med att hjärnan och hjärtat inte arbetar tillsammans är hårt.